Krimimessen i Horsens, bortom tre bilbroar på Jylland, började 2001 med att Horsens bibliotek gjorde en deckardag med fem författare och ett par hundra besökare.

Fortfarande är det biblioteket som arrangerar men nu har det vuxit till en tvådagars krimimesse som för sex år sen flyttade till Fængslet (stadens nedlagda statsfängelse). I år deltog cirka 100 författare och andra debattörer, främst danska men också från övriga Norden, Skottland, Tyskland, Sydafrika…

Överallt: fullt med folk! Ja, så fullsatt att det gällde att vara ute i god tid för att få en stol att sitta på om man absolut inte ville missa ett arrangemang. På lördagen, vill säga. På söndagen var det glesare med folk.

– Det har varit så varje år, berättade Pie Andersen, en av de bibliotekarier och andra biblioteksanställda som jobbar med mässan. Jag vet inte varför men vi danskar håller ferie på söndagar. Då är det svårt att locka till något arrangemang.

Där fanns flera noterbara skillnader mellan Danmark och Sverige vad gäller krimi. Är verkligen svenska krimiläsare så här unga? Många besökare verkade vara kring 30 år. Publiken var också förvånansvärt jämlik. Fler danska män – än svenska – läser tydligen krimi.

Förlagen i Danmark verkar dessutom ha en annan policy för utgivning av översatt krimi. Craig Russell – en skotte som skriver krimi om 50-talets Glasgow – och Volker Kutscher – en tysk som skildrar 30-talets Berlin – fanns bland deltagarna i Horsens. Bägge är utgivna i Danmark men inte i Sverige.

Låt mig ta Kutscher som utgångspunkt. Det danska förlaget Sohn har nu låtit översätta och ge ut hans andra Berlin-krimi, Den stumme død. På Sohns utgivningslista finns ytterligare ett par tyska krimiförfattare – Anne Chaplet och Jan Costin Wagner – samt Leonardo Padura, något så ovanligt för nordiska läsare som en krimiförfattare från Kuba.

Inte heller dessa har något svenskt förlag. Hur kan det komma sig? Förlagschefen Inger Sohn skakar på huvet. Hon vet inte.

– Vi har försökt att få svenska förlag att intressera sig för Padura, säger hon. Kanske, kanske är det nu på väg att lyckas.

– Utgångspunkten är att vi vill ge ut krimi som är mer än krimi, fortsätter hon. Vi försöker hitta en egen nisch, publicera böcker som inte krockar med andra förlag. Därför har vi tittat i andra väderstreck.

Även om jag ryggade för namnet på huset och lokalen – Barnefængslet – så var det intressant och spännande att krimimessen innehöll en speciell avdelning för yngre läsare. Det pratades om barn- och ungdomskrimi, ordnades workshops, krimitävlingar och skrivarverkstäder för unga.

Helt klart en satsning i tiden. Inte minst i Norden börjar allt fler barn- och ungdomsromaner att bli olika varianter av krimi. Detta betonas också i en artikel av Louise Rosengreen, tryckt i den krimibilaga som dagstidningen Information sammanställde lagom till Krimimessen i Horsens.

Artikelskribenten pekar på tre tendenser. För det första och andra skrivs det allt mer och allt mer våldsam ungdomskrimi. (Likadant som med vuxenkrimi alltså.) Och för det tredje: En skillnad mellan vuxna och yngre krimiläsare är att de unga accepterar blandningar av krimi, science fiction, skräck och fantasy.

Norrmannen Kjetil Johnsen, som också deltog i krimimessen, är en ganska typisk modern författare av ungdomskrimi, från noir till fantasy. Hans verklighetsnära och just därför så hemska serie (tio titlar) om fyra väninnor finns på svenska. (Men i Sverige fick böckerna av någon anledning samlingsnamnet ”Tre”.) Även ”Den 4:e Parallellen” – hans nya bokserie där fantasy möter krimi – har börjat översättas till svenska.

– Ingen större skillnad, sa Kjetil Johnsen, mellan pojkar och flickor, ungdomar och vuxna. Vi har alla samma behov av vänskap, kärlek, tillhörighet.

– Skillnaden är att en författare som skriver för vuxna måste hålla sig innanför ett stängsel. Man kan vara mycket mer kreativ när man skriver för ungdomar.

Inte bara jag tyckte det var lite otäckt att mässan arrangerades i Fængslet, alltså stadens nedlagda statsfängelse. Ole Frøslev, en av de danska deckarförfattarna, hade samma känsla. Frøslev tittade på fönstren med galler och murarna med ståltråd och liksom rös.

– Otäckt, viskade han.

Men Horsens statsfängelse var samtidigt en lämplig miljö. För även om det inte nämndes i programbladet så fanns ett genomgående tema i många av programpunkterna: verkligheten kontra fiktionen. I författarintervjuer och temaseminarier spann samtalen kring böckernas innehåll, kriminalgenrens förhållande till verkligheten.

– Det måste vara underhållande, sa den svenska författaren Tove Alsterdal. Men en deckare, fortsatte hon, ska vara mer än underhållning.

– Jag har använt mig av gamla tidningar, berättade Ole Frøslev, aktuell med den avslutande, sjunde delen av en polisserie om Köpenhamn under andra världskriget. Mina böcker innehåller autentiska brott och attentat.

– Om man vill predika så ska man bli präst istället, sa däremot sydafrikanen Deon Meyer. Det är skillnad mellan realism och verklighet. Jag skriver realistiskt men det betyder inte att mina böcker skildrar verkligheten.

– Många (som hon själv, min anm.) blandar krimi med samhälle och politik, sa den danska krimiförfattaren Gretelise Holm i sin intervju med en annan dansk krimiförfattare, Steen Harvig. Du blandar också, påpekade Holm, men du blandar krimi med psykologi.

– Man måste lägga nivån så högt som möjligt, svarade Harvig. Annars dör kärnan.

Foto Birgitta Olsson

Barry Forshaw, engelsk journalist och kritiker, gav nyligen ut boken Death in a Cold Climate. A Guide to Scandinavian Crime Fiction (Palgrave Macmillan).

I sin bok har Forshaw gjort en intressant genomgång av dagens krimi från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Även Sjöwall/Wahlöö finns med – som bakgrund, utgångspunkt och inspirationskälla för dagens krimiförfattare.

Genomgången begränsas förstås av att engelsmannen Forshaw inte kunnat läsa böckerna på originalspråken.  Urvalet har styrts av vilka författare och titlar som översatts till engelska. Vissa oöversatta skandinaviska romaner finns med – fast många fler saknas.

Under intervjun med Forshaw satt en dansk översättare i publiken. Han gjorde, när det blev dags för publikfrågor, ett par påpekanden om engelska översättningar. Det händer, sa han bl a att författare får olika översättare till olika böcker.

– Det är inte bra, instämde Forshaw. I värsta fall blir det som om romanerna haft olika författare. Det kan bero på översättaren om en bok gör succé eller inte.

Den danske översättaren påpekade också att ibland slarvas det med ursprungsspråket. Till exempel norrmannen Jo Nesbo (så heter han numera på engelska, alltså o istället för ø) har en engelsk översättare som inte kan läsa norska. De engelska översättningarna görs i sin tur från danska översättningar.

– Jag brukar säga, medgav Forshaw, att jag aldrig har läst Henning Mankell, Stieg Larsson och Jo Nesbø eller någon skandinavisk krimiförfattare. Det jag har läst är översättarnas romaner.

Det som ändå får Barry Forshaws bok att bli intressant också utanför anglosaxiska länder – t ex för krimiläsare i Sverige – är att han skildrar det brittiska mötet med den nya krimivågen från Skandinavien. Varför översätts allt mer skandinavisk krimi? Varför vill brittisk krimipublik plötsligt läsa skandinaviska författare?

I Horsens lyfte Forshaw fram det centrala i sin bok:

– Man ska inte bortse ifrån att det finns en viss snobbfaktor, sa han. Både kritiker och läsare menar att skandinavisk krimi är bättre – stilistiskt – än engelsk. Kriminallitteratur från Skandinavien betraktas som skönlitteratur.

– Ibland har jag fått frågan vad engelska krimiförfattare saknar som skandinaviska har. Engelsk krimi handlar väl också om verkligheten?  Skillnaden är att i Norden – och särskilt i Sverige – skrivs samhällskrimi. Verkligheten står i fokus, den synas och kommenteras.

– Det började med Henning Mankell, sa Forshaw också. Men det var inte Mankell som sart fart på stora skandinaviska krimivågen i Storbritannien. Det gjorde Stieg Larsson.

I den följande diskussionen mellan Barry Forshaw, Nils Nordberg och Bo Tao Michaëlis fördjupades diskussionen om skandinavisk krimi och dess popularitet. Forshaw uttryckte följande och de andra höll med:

– I England trodde vi att Skandinavien – inte minst Sverige – var paradiset på jorden: inga stora sociala motsättningar, jämlikhet mellan könen, politiker som bryr sig om människorna.

– Men när vi läste Mankell så såg vi att det inte stämde, inte nu längre. Det skandinaviska paradiset höll på att falla sönder. När vi sen läste Stieg Larsson så upptäckte vi att hela Sverige var korrupt: de rika, polisen, politikerna…

– Skandinavien – och Sverige – hade blivit likadant som England. Också ni har rasism, fattigdom och korrupta politiker.

Barry Forshaw vet bättre än jag hur engelsmän uppfattar Sverige och svensk krimi. Han har nog rätt men jag tror också att han har lite fel. Skulle framgången för krimi från Skandinavien bero på nån slags skadeglädje? Forshaw missar en viktig poäng. I svensk och annan skandinavisk krimi finns också en eller flera poliser eller andra detektiver som aldrig ger sig, som vägrar godta att folkhemmet rivs ner till grunden och envist står emot. .

Ge inte upp! Fortsätt kämpa för det som är bra! Låt oss rädda det som räddas kan! Även detta budskap finns i skandinavisk krimi.

Bengt Eriksson

Andravärdlskrigskrimi

Läs också på arbetet.se/krimi mer om den danske författaren Ole Frøslev!