Är den svenska välfärdsstaten hotad – eller snickrar Alliansregeringen bara vidare på den? Lite i skymundan förs en kamp om den svenska välfärdens historia.

2013 fyller den svenska socialförsäkringen 100 år, om man ser det första allmänna pensionssystemet som startpunkten.

Det är utgångspunkten, eller förevändningen, för en serie seminarier om svensk välfärdspolitik i socialdepartementets regi.

– Man får inte förtroendet att förändra välfärden om man inte begriper vad vi har med oss, sa socialförsäkringsminister Ulf Kristersson när han inledde seminariet i Stockholm i dag, onsdag, på temat ”Vad lär oss 1900-talet? Underskattat och överskattat i Sveriges välfärdspolitiska arv.”

En rad talare fick därefter beskriva hur välfärdspolitiken vuxit fram, från välgörenhet i kyrkans regi via makarna Myrdals sociala ingenjörskonst fram till vår tids valfrihet inom vården och skolan.

Hur den historien ska skrivas råder det förstås skilda meningar om. För Stockholms stadsmissions direktor Marika Markovits handlar den om vilken roll frivilliga organisationer har kunnat spela: begränsad på 1970- och 1980-talen, då välfärdstjänsterna skulle ges i offentlig regi, men större från 1990-talet, då den offentliga välfärden blev svårare att finansiera.

För Stig-Björn Ljunggren, statsvetare som brukar få etiketten S-märkt debattör, är det en historia om politiska strider, men framför allt kohandel, pragmatism och samförstånd, där arkitekterna knappast följde en grandios plan, utan manövrerade sig fram efter vad som var politiskt och ekonomiskt möjligt. Marxistiskt tänkande fanns med i bakgrunden under åtminstone en stor del av 1900-talet, men inte explicit, utan som en bakgrundsstrålning – jämsides med kristna uppfattningar om rättfärdighet och paternalistiska tankar om hur arbetarna borde fostras.

– Specifikt svensk är beredvilligheten att ta till radikala lösningar, säger Yvonne Hirdman, professor emerita i historia, som beskriver hur den sociala ingenjörskonsten tar plats i svensk politik i början av 1930-talet med Alva och Gunnar Myrdal som chefsingenjörer.

Sverige, ofta beskrivet som landet lagom, är i själva verket världens mest extrema land, enligt Yvonne Hirdman (som här citerar LO-ekonomen Rudolf Meidner). Människors tilltro till staten är stor, det möter inte mycket motstånd när makarna Myrdal vill bygga upp välfärdsstatens institutioner och låta dem lägga människors liv tillrätta.

Kanske accepterar svenskarna en så stark stat därför att de ser den som garanten för individuell frihet (en uppfattning som bland andra historikern Henrik Berggren fört fram). Thomas Idregard, tidigare Mufordförande, i dag senior advisor hos Kunskapsskolans huvudägare Magnora, hävdade under seminariet att välfärdsstaten alltid varit ”ett individuellt projekt”.

– Målet har varit individens oberoende av marknaden, vilket förutsätter beroende av staten. Det har möjliggjorts av en liten och homogen befolkning med hög tillit till staten.

Med citat av bland andra Tage Erlander lyfter Thomas Idregard fram socialdemokratins omsorg om individens frihet. Han pekar på Maktutredningen 1990, som fann ett utbrett missnöje bland svenskarna med att inte kunna påverka inom skolan och vården. Och landar i slutsatsen att valfrihet inom välfärdstjänster som vård och skola är en naturlig utveckling av välfärdsstaten, som har stärkt stödet för densamma.

Det är en slutsats som Yvonne Hirdman inte håller med om.

– Risken med valfriheten är att strukturella problem läggs över på individen, säger Yvonne Hirdman.

– När fler och fler måste komplettera med privata försäkringar äts systemet upp underifrån, befarar Stig-Björn Ljunggren.

Men Thomas Idregard ser alltså ”mycket kontinuitet” i välfärdspolitiken, från Erlander och in i vår tid. Både han och Ulf Kristersson (en annan före detta Mufordförande) betonar historisk samsyn kring välfärdsstaten. Det är kanske ingen slump.