Jag hade valt att komma tillbaka lagom till fikapausen eftersom det skulle bli ett tillfälle att träffa alla och för att det brukade vara så glada och uppsluppna stunder mitt i jäktet. För att lyxa till det hade jag släpat med mig en lång och saftig vetelängd som jag stod och skar upp när mina före detta jobbarkompisar släntrade in.

Det är klart att jag inte förväntat mig att alla skulle släppa vad de hade för händer för att kramas och förklara hur mycket de saknat mig. Men något slags välkomnande, inte bara de vänliga men oentusiastiska hälsningar som mötte mig. Jag hade inte trott att de skulle bombardera mig med nyfikna frågor om hur jag hade det på mitt nya jobb. Men det var lite snopet att inte få en enda fråga.

De verkade besvärade av att ha mig där och samtalet var krystat. Det dröjde inte länge förrän jag själv började känna mig obekväm där jag satt och trugade dem med mitt vetebröd. Det var mindre än två månader sedan jag slutat och innan dess hade vi jobbat tillsammans i mer än två år. Vi hade skrattat, gråtit och svettats tillsammans. Vi hade bråkat och försonats. Vi hade haft rejäla fester och framför allt hade vi delat en väldig massa vardagar.

Men det här var inte en av de vardagarna och jag var inte längre en av dem.

Det som varit grunden för vår vänskap, det gemensamma kittet, hade försvunnit. Jag hade gjort en felbedömning när det gällde vår ­samhörighet. Vi hade ju egentligen aldrig umgåtts privat, utan varit just jobbarkompisar. Men inte förrän under den pinsamma fikastunden slog det mig hur skarp den osynliga gränsen varit mellan privatliv och arbetsliv. Det kändes som om jag hade begått ett genant övertramp genom att komma tillbaka och sudda i gränserna.

Det finns ganska många människor som på sina skrivbord eller på in­sidan av sina skåp har bilder på sina familjer. Däremot är det väldigt sällan man ser foton av arbetskamrater i människors hem! Ändå är våra arbetskamrater så oerhört betydelsefulla för oss. Lägger man ihop alla timmar man tillbringar tillsammans så blir det en ansenlig summa. Ja, det räcker väl med det, kan man tycka. Inte ska man behöva ha deras nunor hängande på väggarna och bli påmind om jobbet när man är ledig? Men varför inte egentligen? Man skulle kunna tänka sig ett foto med snäckram på spiselkransen i vardagsrummet som föreställer Lisbet i sköljen eller Rune som tjuvröker. Fast om man kom hem till någon som bara hade bilder på sina jobbar­kompisar kanske man skulle tycka att det var lite udda och lite tragiskt. Har han inga riktiga vänner? skulle man kanske undra.

Uttrycket riktiga vänner kan få en att fundera över jobbet och vänskapens villkor. Den där pinsamma fikarasten var det som att jag blivit en icke­-per­son samma dag som min anställning ­upphörde. En efter en reste de sig och diskade sina koppar. När jag sagt hejdå till den sista av mina före detta jobbarkompisar och lagt påsen med den uppskurna vetelängden i deras brödburk, lommade jag ut och visste att jag inte skulle komma tillbaka.