Carmen är en odödlig berättelse därför att den handlar om frihet på ett så konkret sätt. Kravet på frihet leder till tragedi, och det beskrivs både i handlingen och i musiken. Bizet blandar inspiration från olika spanska folkmusiktraditioner med ett alldeles eget tonspråk. Jag tycker bäst om fullängdsversionerna, för dialogens skull och för de instrumentala mellanspelen, som också berättar så mycket.

Den hade premiär 1875, byggd på en novell av Prosper Merimée och gick först inget vidare. Nu är den förmodligen världens mest spelade. Operan i Stockholm har kört den över 1500 gånger, och den 31 mars går föreställningen ut direkt till 45 biografer över hela Sverige, från Alingsås till Åsele.

Speciellt är den dessutom i dessa dagar, när rasismen mot romer är ett av de viktigaste politiska problemen i Europa.


Men den allra bästa version jag sett är en avskalad version i en cirkusmanege, regisserad av Peter Brook och sedermera film med titeln La Tragédie de Carmen. De mest kända bitarna finns att se på YouTube, men helheten verkar omöjlig att få tag i.

Brook visar undergången med minutiös tydlighet i skådespelarnas ansikten. Växlingarna mellan stolthet och feghet, och maktens överhöghet.

Handling

Zigenerskan och fabriksarbeterskan Carmen litar för mycket på sin erotiska charm. När hon hamnar i fängelse för uppkäftighet lurar hon bondpojken José, som är korpral, att låta henne rymma, så att han måste fly med zigenarbandet. När hon får ihop det med tjurfäktaren Escamillo istället blir José svartsjuk och hugger henne till döds.

Operan har hur många höjdpunkter som helst, låtar fulla av tvetydighet och motsägelser, till exempel Habaneran (L’amour est un oiseau rebelle), Seguidillan (Près de remparts de Seville), Rosenarian (La fleur que tu m’avais jeté) och Toreadorarian.

Läs också Arbetets recensioner av Carmen i Umeå och Malmö!