Nyligen konstaterade chefen för tyska Arbetsförmedlingen att det så kallade jobbundret hållit i sig under 2011, trots eurokrisen. Granskar man siffrorna framstår dock arbetslöshetsstatistiken som en omvänd rysk docka: Ju fler man öppnar, desto större blir hon.

På pappret finns det drygt 1,3 miljoner arbetslösa kvinnor i Tyskland. I fjol låg arbetslösheten bland kvinnor på 7 procent i genomsnitt. Där bakom döljer sig 6 procent i före detta väst och hisnande 11 procent i före detta öst.

Utöver dessa arbetssökande tyskor finns det ungefär 3,8 miljoner kvinnor som inte ens letar efter jobb – fastän två av tre är yrkesutbildade och mer än var tionde har en högre utbildning.

Av dessa kvinnor ”utanför arbetskraften” lever två tredjedelar på sin mans eller någon annan familjemedlems inkomst. Mer än hälften anger att de inte letar jobb på grund av familj och barn.

I jämförelse: Fyra av tio tyskor som arbetar avstår från att skaffa barn.

Många kvinnor i Tyskland tvingas välja mellan ett yrkesliv med egen inkomst å ena sidan och en familj med barn å andra sidan. Detta har både ekonomiska, sociala och kulturella orsaker.

Dels lever sambeskattningsprincipen kvar. Många familjer tjänar därför på att låta kvinnan bli ”Hausfrau” med ansvar för barnen och inte sällan parets egna föräldrar. Det beror i sin tur på att kvinnor i allmänhet får sämre betalt.

Dels råder det utbredd brist på dagis och fritidshem – särskilt i före detta väst.

Den kulturella faktorn är sammanflätad med dessa strukturer och återspeglar dem samtidigt.

För kvinnor i före detta Östtyskland är det nämligen självklart att tjäna egna pengar. Trots att arbetslösheten är mycket värre i öst, söker sig nyblivna mammor tillbaka till arbetsmarknaden i betydligt högre utsträckning än i väst. Och många fler lämnar barnen på dagis och fritids, vilket är möjligt eftersom dessa inrättningar överhuvudtaget existerar.

Allt detta gäller även för de generationer kvinnor som inte själva hann uppleva DDR, och är således också ett kulturellt arv.

Sammanfattningsvis dras Tyskland med mer än 5 miljoner kvinnor som saknar betalt arbete.

Och då har jag inte ens nämnt de 3,2 miljoner som jobbar, men för vilka arbetsgivaren inte behöver betala sociala avgifter. Det betyder arbete utan sjukförsäkring och pension.

Eller alla kvinnor som sitter fast i ofrivillig deltid.

Kvinnorna är Tysklands tysta arbetsmarknadsreserv – och det är i mångt och mycket ett västtyskt arv.

Unn Gustafsson