Fattigdomen har fått nya sidor

Vi kan kalla det för krisens hjärta. Kvarteren kring Omoniatorget där många papperslösa, flyktingar och migranter håller till.

Nära torget har staden ett cent­rum där behövande kan få ett mål mat eller kläder.

Bakom träporten ligger en stor hög med kläder som folk har skänkt och som sedan ska delas ut till fattiga och hemlösa.

– Vi behöver allt. Vi tar till och med emot pyjamasar, säger Dimi­tra Nousi, chef för ett centrum för fattiga och hemlösa som drivs av staden. Dem kan vi lämna vidare till exempelvis sjukhus som behöver nattkläder.

Resurserna för att hjälpa är knappa. När en man dog för tre veckor sedan var Dimitra Nousis första tanke om det fanns utrymme i ekonomin att ordna en begravning.

– Sådana tankar blir man inte direkt stolt över, säger hon.

Det har varit tvära kast för Dimi­tra Nousi.

Förr var hon, som är utbildad jurist, med i en grupp som förberedde de olympiska spelen i Aten 2004. Framtidstron var stark, ambitionerna höga. Grekland skulle visas upp för omvärlden som den moderna nation den var.

– Och nu jobbar jag här, säger hon och berättar att det på gården nedanför serveras 1 300 gratismåltider varje dag till människor som inte har pengar att klara sig.

Dimitra Nousi känner sig kluven. På ett sätt känns det bra att kunna hjälpa till.

– Men när jag möter barn som säger att de är så lyckliga och trygga då de får sitta på vår gård ett par timmar och äta några bönor så känns det inte bra. Det borde inte vara så här, säger hon.

Hon rotar på sitt skrivbord och plockar fram en teckning.

En afghansk flicka på tio år har ritat ett rum där ett barn vilar i en säng. Två tavlor är upphängda på en gul vägg. På golvet ligger några leksaker.

– Det här är hennes drömliv. Hon fantiserar om ett eget rum. I dag bor hon tillsammans med sina föräldrar och fyra syskon i ett rum som saknar värme, säger Dimitra Nousi.

Det är flyktingarna och de papperslösa som drabbats hårdast av krisen. De är också dessa grupper som mest sökt hjälp. Men i och med att den ekonomiska krisen förvärrats har allt fler infödda greker ock­så kommit till centret.

– Jag har lärt mig en sak, säger Dimitra Nousi. Förr trodde jag att fattigdom endast kunde se ut på ett sätt. Så är det inte. Fattigdomen har flera olika ansikten.

– Ibland träffar jag en afghansk eller nordafrikansk familj som berättar om fruktansvärda händelser de varit med om och att de nu är hungriga eller inte har råd med värme. De har ingenting. Några minuter efter kan jag stöta på en grek som nästan gråter för han måste sälja sin motorcykel för att betala några räkningar, säger hon.