Framtiden ljusnar för Pajala

En villa byggs i Pajala. Befolkningen ökar – med en person 2010 och sju förra året. Järnet – den nya malmbrytningen – kan förvandla en modlös avfolkningsbygd till en av motorerna i den norrbottniska jobboomen. Men många oroar sig för att gruvan ska bli som en oljerigg – med arbetare som bor någon annanstans och flyger till jobbet på måndagsmorgonen.

På en höjd med utsikt över Torne­älven byggs den första nya villan på länge. Snön gnistrar och trots kylan arbetar två byggare på taket.
Jan-Erik Blomqvist och hans sambo Karin Andersson ska bo där. Han har varit vd för Pajala utveckling AB och säger att kommunen tidigare var specialiserad på – avveckling. Men hans sambo såg vad som var på gång och hon har drivit på att de ska bygga det nya huset.

– Jag tror absolut på Pajalas framtid nu. Och det gör banken också, som lånat ut pengar till bygget, säger han.

1969 flyttade Jan-Erik Blomqvist till Pajala från Ekenäs i södra Finland. Det har han inte ångrat – för i Tornedalen finns friheten, befolkningen och ljuset.

– I Ekenäs var jag fattig. Här äger jag hela Norrbotten.

Området heter Doktorsronden. Ytterligare sex villor och ett flerbostadshus i kommunens regi ska byggas där.

Harry Rantakyrö sägs vara den förste hemvändaren i Pajala. Tidigare var han stridbar ordförande för Gruvtolvan i Kiruna. Nu är han personalman hos gruvbolaget Northland Resources. Hans jobb blir att anställa gruvarbetare till den nya järnmalmsgruvan utanför Pajala.

– Jag har sagt att jag aldrig ska förhandla mot mina gamla kollegor. Det skulle bli dyrt för företaget.

Harry Rantakyrö är 54 år och har väntat på det här sedan han var liten. Den första provbrytningen gjordes 1918 och sedan dess har förhoppningarna om en gruva grusats flera gånger. Nu är gruvbygget en av de största industrisatsningarna i Sverige.

Han tror att den negativa Torne­dals­andan börjar svikta och är på väg att ersättas av något mer opti­mistiskt. Pajalaborna har alltid sagt att ”det där blir inget”. Den som ­tycker att det är fint väder har fått veta att: ”Det där vänder snart ska du se.”

Northland har ännu inte annonserat efter dem som ska bryta malmen. 3 000 har ändå sökt jobb. Folk från hela Sverige och Finland och många erfarna gruvarbetare finns bland de sökande, berättar Harry Rantakyrö.

– När vi anställer så kommer vi att sträva efter mångfald med åldersspridning, män och kvinnor och folk från Sverige och Finland.

Northland Resources har målet att bli världens mest jämställda gruv­företag.

– Bästa reklamen för oss skulle vara om vi kunde visa att en 50-årig man blir avlöst av en 25-årig kvinna vid skiftbytet.

Själv han har valt bort en politisk karriär för jobbet hos gruvbolaget. I senaste kommunvalet fick Harry Rantakyrö flest kryss av alla socialdemokrater.

111 mil söderut – på Grand Hotel i Stockholm – hålls ett seminarium om framtidens gruvindustri. Stämningen är uppsluppen när investerare, forskare, företrädare för gruvföretagen, politiker och arbetsförmedlare samlas i Vinterträdgården.

Utanför hotellet demonstrerar en grupp kvinnor mot nya gruvor.

Pajala nämns som en del av en större uppgång för gruvnäringen. Satsningen är den största nu, men flera andra gruvor är på gång.

Framför allt är det utvecklingen i Kina som har satt fart på gruvdriften i världen och på priserna. En uppgift som nämns bland experterna är att järnmalmspriset femdubblades under fem år i början av 2000-talet. Andra säger att den tredubblats på tio år. Och företag i Kina köper mycket mer än hälften av världens all järnmalm.

Bland företrädarna för gruvbolagen finns en stark känsla av att det är bråttom.

LKAB:s vd Lars Eric Aaro säger att järnmalmsbrytningen måste byggas ut snabbt, annars kommer företaget att förlora marknadsandelar till konkurrenterna i Brasilien och Australien. Bolidens vd Lennart Evrell vill skynda på för att hänga med i utvecklingen i Kina. Enligt honom kommer Kinas befolkning att höja sin standard de närmaste åren – och då öka sin konsumtion av metaller. Varje kines kommer att gå från nästan ingen kopparanvändning alls till åtta kilo per år – och då gäller det att kunna leverera.

Den bleka solen lyser nästan sex timmar om dagen i byn Kaunisvaara där Pajalagruvan byggs, ungefär två mil norr om centralorten.

Det första dagbrottet – Tapuli – var till för 14 månader sedan en myr. Marken har torrlagts och nu tas ett tio femton meter tjockt lager av torv och morän bort för att malmen ska gå att komma åt. Stora rykande grävmaskiner lastar dumper efter dumper, som går i skytteltrafik upp och ner i en jättegrop som långsamt blir djupare. Personbilarna inne på den vidsträckta byggplatsen har en flera meter hög vimpel – för att förarna i de stora dumprarna ska låta bli att köra över dem.

Northland Resources informationschef Niclas Dahlström visar runt. Han är ­mycket entusias­tisk. Det går bra. Arbetet följer tidsplan och budget. Och han märker en väldig framåtanda i företaget och bygden.

– Northland kommer att bli Europas näst ­största järnmalmsproducent efter LKAB.

Temperaturen har krupit ner till 25 minusgrader.

I en långsträckt grop där den norra malmladan ska byggas arbetar Robert Carlsson. Han är från Älvsbyn och tycker att det är ”kallt så ini i helvete”. På överkroppen har han sex lager kläder och på benen tre lager. Ändå fryser han – om händerna och om fötterna.

Han arbetar med rörläggning och det gör han sju dagar i sträck, sedan är han ledig lika länge. När han arbetar är det i tolvtimmarsskift.

– Man blir helt klart trött.

Robert Carlsson gillar inte klimatet och har svårt att tänka sig att bo i Pajala.

Stefan Andersson kommer också från Älvsbyn. Han kör en hjullastare. Han fryser inte. I hytten sparkar han av sig träskorna och kör i strumplästen.

– Ja, det är väl bra här. Den ena da­gen är inte den andra lik, säger han.
Stefan Andersson började på bygget i september och han kommer att arbeta med Northlands gruva i tre år.

Bakom kommunhusets tegelfasad, vid Medborgarvägen mitt i samhället, ser kommunalrådet Kurt Wennberg samma sak som Harry Rantakyrö på gruvbolaget. Att det gamla tornedalsfinska uttrycket ”ei se kannate” – det löns inte – i allt ­större utsträckning ersätts av leenden och engagemang i det glada Pajala.

– Förra sommaren hade vi till och med den högsta temperaturen i landet. Det var väldigt symboliskt, säger kommunalrådet.

Han är glad och nöjd. På 50-talet hade Pajala 15 400 innevånare och i dag är det runt 6 300 i kommunen. Men nu är det storstäderna och Pajala som växer – visserligen har invånarantalet inte ökat dramatiskt än, men inflyttningen är större än utflyttningen.

– Gruvan har gett oss framtidstro, säger han.

Målet är att Pajala ska ha 10 000 invånare till 2020. Det ger sig inte själv. Länge har unga flyttat från orten och det är framför allt kvinnorna som givit sig iväg.

Gruvan kan bli som en oljeborrplattform med inflygande jobbare. För att motverka detta vill kommunalrådet satsa på bostäder. I dag är allt uthyrt och det står 600 i bostadskö.

Samtidigt ska kommunen satsa ordentligt på kultur och fritid, säger Kurt Wennberg.

– Och vi vill locka med strandnära boende.

I Pajala finns fem älvar och kommunalrådet har räknat ut att det i dag finns 623 meter strand åt var och en av Pajalaborna.

Jan-Erik Blomqvist, han som bygger ny villa, har två vuxna döttrar. Den ena av dem har redan flyttat tillbaka till Pajala och den andra är på väg.

Och Harry Rantakyrö på Northland Resources ser tecken på att det redan har vänt i Pajala:

– Fan, nu måste man stanna i fyrvägskorsningarna. Tidigare var det bara att köra förbi.

 

Robert Carlsson fryser.

– Jag har sagt att jag aldrig ska förhandla mot mina gamla kollegor. Det skulle bli dyrt för företaget, säger Harry Rantakyrö, personalman på Northland Resources, tidigare ordförande för Gruvtolvan i Kiruna.

Tio till femton meter torv och morän täcker malmen.