De senaste fem åren har det blåst snålt kring svensk fackföreningsrörelse. De tidigare rekordhöga medlemssiffrorna har fallit som stenar, nästan överallt.

För arbetsmarknaden som helhet är anslutningsgraden i dag cirka 70 procent. Det ska jämföras ned 80 procent och mer för drygt tio år sedan.

Sett i ett internationellt perspektiv är naturligtvis 70 procent en oerhört hög anslutningsgrad som innebär en fortsatt ledande position när olika länders fackliga organisationsgrad rankas.

Fackens ras är av en helt annan art i vårt närområde. Estland, 50 minuter bort med flyg, uppvisar de senaste decennierna en utveckling som leder tanken till facklig utplåning, eller näst intill.

När landet blev självständigt 1992 var facket med sin sovjetiska historia en organisation där i princip alla var med. Eftersom facket var en del av statsappa­raten, och hade utsetts att sköta en rad socialpolitiska frågor, var det logiskt. Det gällde fördelningen av lägenheter, semesterplatser, resor och annat som var populärt bland de anställda.

Men när de nya fackföreningarna skulle skapas ut den sovjetiska askan blev raset närmast totalt. Medlemskapet föll från över 90 procent till runt 7 procent på mindre än 20 år.

Aversionen mot facket och fackliga företrädare är mycket stark trots två decenniers försök att tvätta bort stämpeln från förr. De fackliga företrädarna uppfattas fortfarande som bärare av det gamla samhällets idéer och misstros ibland starkt av historiska orsaker.

Estlands medlemskap i EU har bromsat fallet och förhindrat den totala undergången för facket. EU:s krav på en fungerande social dialog mellan fack, arbetsgivare och regering har gett det estniska facket en internationell roll och därmed en plattform att verka från.

Men den fallande tendensen med färre och färre medlemmar har inte upphört. Och med färre än 40 000 fackligt anslutna i hela Estland är talet om undergång ändå varken överraskande eller en överdrift.

Eftersom den tidigare fackliga rörelsen inte var en fackförening i den form eller mening som vi känner den saknas i dag en basstruktur på arbetsmarknaden. Det finns få fackliga organisationer på det lokala planet och få utbildade agitatorer som organiserar medlemmar.

Men det dystra läget till trots har de fackliga företrädarna inte gett upp. Och en förklaring – eller ett ljus i mörkret – är de erfarenheter som ester vinner när de arbetar utomlands. Insikten om hur tyska, brittiska eller nordiska fack fungerar har inspirerat och inneburit ett ökat intresse för att gå med i facket också vid hemkomsten.