En krossad dröm kan ha många ansikten.

Ett föräldrapar med pensionen i antågande som månad efter månad behöver ge ett ekonomiskt tillskott till sin 33-årige son och hans familj är ett av dem. I USA har medierapportering om föräldrar som håller sina vuxna barn under armarna blivit ett återkommande fenomen. Inslagen väcker uppmärksamhet i ett land där det länge har tagits för givet att varje ny generation kommer att leva bättre än den föregående.
Krossade drömmar göder pessimism, och den växer påtagligt i amerikanska opinionsmätningar:

Flera undersökningar visar att mindre än hälften av amerikanerna tror att deras barn kommer att uppnå en högre levnadsstandard än de själva. Andelen som förväntar sig att arvingarna kommer att få det sämre har tredubblats. En majoritet anser att dagens unga gene­ration har en svårare ­karriärklättring framför sig.

Missmodet bottnar i en krass ekonomisk verklighet. Studier visar att amerikanska män i 30-årsåldern i dag tjänar påtagligt sämre, med inflationen borträknad, än vad deras pappor gjorde i samma ålder. Detta faktum överskuggar att två tredjedelar, eftersom allt fler kvinnor arbetar, ändå lever i en familj med en högre hus­hållsinkomst än föräldrarnas.

Slående är också svårigheterna för personer som växer upp längst ner på inkomststegen. Knappt hälften av dem återfinns där även som vuxna, och de som klätt­rat uppåt når oftast inte längre än ett steg eller två.

Sociologer brukar tala om social rörlighet när de studerar individers möjlighet att göra en klassresa. Och de resorna är i dag klart mer sällsynta i USA än i en rad andra västländer. Personer i de skandinaviska länderna är till exempel mer än dubbelt så rörliga.

Utvecklingen får den så kallade amerikanska drömmen att krackelera. Den omhuldade föreställningen att varje individ i USA har chansen att med egna ansträng­ningar lyfta sig ur fattigdom och bli rik är en hörnsten i det amerikanska samhällsbygget. Talet om ”ett möjligheternas land” har därför varit ett utmärkt försvar för stora klasskillnader. Ekonomiska klyftor är förstås mindre problematiska om alla har samma chans att förbättra sin situation.

Men när inkomstskillnaderna växer samtidigt som klassresenärerna blir färre – då har drömmen förbytts till en mardröm.