Foto: Thierry Charlier

Statsminister Fredrik Reinfeldt möter pressen vid EU-toppmötet i Bryssel. Hans besked att Sveriges skattepengar är säkrade är dock överdrivet positivt, skriver LO-Tidningens Anders Eld i sin analys.

 

”Svenska skattepengar säkrade.”

När statsminister Fredrik Reinfeldt inför veckans EU-toppmöte mötte riksdagens EU-nämnd kom han med ett tyd­ligt besked. Enligt Reinfeldt behöver svenska skattebetalare inte vara med och betala notan för att rädda Grekland och krisande europeiska banker.

Folket i stugorna och förorterna fick höra vad de ville höra: att arbetsamma svenskar minsann inte ska behöva punga ut dyrbara riksdaler för syd­euro­péernas utsvävningar!

Om det bara vore så enkelt.

Påståendet är korrekt i så måtto att svenska staten inte verkar vara på väg att förplikta sig att bidra till det senaste i raden av räddningspaket. Men den härjande skuldkrisen i euroområdet kommer att kosta oss alla något.

Ta en titt på de ekonomiska prognosmakarnas bedömningar. På två månader har deras genomsnittsprognos för den svenska BNP-tillväxten nästa år sjunkit mer än en procentenhet, från 2,6 till 1,5 procent. Drivande bakom sänkningen är den fördjupade skuldkrisen. Och bortfal­let i skatte­intäkter från ett sådant BNP-tapp överstiger vida ett tänkbart ­svenskt tillskott till ett räddningspaket.

Både Konjunkturinstitutet och finansdepartementet har dessutom redovisat beräkningar på vad en för­djupad skuldkris i euroområdet skulle betyda för den svenska ekonomin.

Statliga Konjunkturinstitutet räk­nar på ett scenario där krisen blir allvarligare och mera utdragen, till följd av att nödvändiga åtgärder för att hantera den dröjer till slutet på nästa år. En sådan utveckling skulle bidra till en inbromsning av världshandeln och ökad oro på de globala finansmarknaderna.

För svensk del skulle det innebära lägre konsumtion, lägre investeringar och svagare export. Institutet landar i detta dystra, men realistiska, scenario på en halv procents BNP-tillväxt nästa år. Den svagare efterfrågan skulle i sin tur leda till en nedgång på arbetsmarknaden och arbetslösheten stiger då till över 9 procent 2013. Den statliga prognosmakaren noterar i förbifarten att dagens långtidsarbetslösa i detta scenario skulle få det ännu svårare att hitta jobb.

Finansdepartementet skissar i höstbudgeten på en ännu mörkare framtidsbild, där de statsfinansiella problemen sprider sig till banksektorn och skapar akuta problem för enskilda banker i euroområdet. Något som skulle leda till en kraftigt fördjupad lågkonjunktur nästa år och en mer utdragen återhämtning.

I detta scenario räknar man också med att svenska banker får finansieringsproblem. Bankernas bekymmer skulle i sin tur göra det svårare och dyrare för hushåll och företag att låna pengar. Regeringens egna prognosmakare hamnar slutligen i sina beräkningar på en tillväxt som nästa år faller med 1,5 procent och en arbetslöshet som toppar på 9,5 procent om två år.

Den svenska statskassan verkar långt ifrån säkrad.

Historien lär oss också att finansiella kriser inte bara har ett pris för löntagarna i form av långvarigt svag ekonomisk utveckling. I dess kölvatten drivs ofta en rad politiska reformer igenom.

I den pågående skuldkrisen har dessa haft en gemensam inriktning – hårdare styrning av finanspoliti­ken från Bryssel. Visst skulle de nya ramverken kunna utformas på ett progressivt sätt, men det kamerala tänkandet brukar segra. Strama utgiftstak och höga överskottsmål är långt lättare att siffersätta än luddi­ga variabler som inkomsttrygghet och rättvis fördel­ning.

Om historien upprepar sig kommer de politiska efterverkningarna av skuldkrisen att ytterligare salta notan för löntagarna.