Susan Schurman

I uppväxtkommunen fanns bara tre demokrater. Och alla visste vilka de var.
– Michigan var konservativt. Pappa blev kallad kommunist, berättar Susan Schurman.

Sådant gör intryck på ett barn. Men när Susan Schurmans pappa organiserade den första fackföreningen i skolan såg hon hur familjen fick det bättre. Med kollektivavtal fick lärarna upp sina usla löner.

– Sedan dess är fackföreningar och lärande de två passionerna i mitt liv.

Susan Schurman tog examen vid universitetet i Michigan, allt annat än självklart för en kvinna från enkla förhållanden i USA. Men fick börja med ett jobb som busschaufför. Efter ett år ställde hon upp i valet av fackordförande. Och vann.

– Jag blev den första kvinnliga fackbasen i kollektivtrafiken sedan kriget. När jag frågade en av männen varför han röstade på mig, trots att nästan alla förarna var män, sa han: ”Du har en stor trut. Vi behöver någon som kan tala med chefen.”

Och förhandla fick hon. För att bli starkare i den rollen började Susan Schurman läsa ”labor studies” vid universitet, ett ämne som snarast kan översättas med ”arbetsmarknadsfrågor” eller ”relationerna i arbetslivet”. En svensk motsvarighet är svår att hitta, och Susan Schurman förklarar:

– Under 1930- och 1940-talen växte fackföreningarna, men under kriget hölls lönerna tillbaka. Då freden kom exploderade de uppdämda lönekraven i strejker och andra konflikter.

– I delstater där industrin var utvecklad inrättade det statliga universitetet institut för labor studies. Genom att utbilda de fackliga företrädarna, och företagens chefer, skulle de bidra till arbetsfred.

Hur väl det lyckades kan diskuteras. Susan Schurman stämmer in i beskrivningen av amerikansk arbetsmarknad som konfliktfylld jämfört med den samförståndsinriktade svenska. De anställda har ingen laglig rätt till medbestämmande.

– Och att se arbetsgivaren som en partner när han är så mycket starkare, det går inte. Samarbete mellan parterna finns bara där facket är starkt.

Men fortfarande finns ungefär hälften av all utbildning för USA:s fackliga företrädare vid universiteten (den andra hälften svarar LAF-CIO, amerikanska LO, för). Och främst på området är universitetet i New Jersey – där Susan Schurman sedan några år är professor. När hon besöker LO och Runöskolan slås hon av både likheter och olikheter.

– Största skillnaden är kanske att vi också är en akademisk fakultet. Vi har de bästa arbetsmarknadsforskarna i USA.

Den forskargrupp från New Jersey som nyligen besökt Sverige funderar särskilt på hur facket kan hjälpa de många uppdragstagare, F-skattare och andra som i praktiken är beroende av en stor arbetsgivare – men inte är anställda.

– Den här gruppen växer i hela världen, både bland okvalificerade jobb och högt kvalificerade. Det är uppenbart att de behöver agera kollektivt. En organisation för kvinnliga egenföretagare i Indien har lyckats fantastiskt väl med det.

Globalisering och lönekonkurrens är den andra stora utmaningen för facket. Hittills har det internationella fackliga samarbetet varit för klent för att stå emot. Susan Schurman förstår amerikanska industriarbetares frustration över att deras jobb flyttas till Kina. Men önskar att de kunde se problemet också från miljoner fattiga kinesers synvinkel.

Lönepressen syns även hemma i USA, där byggbolagen tar in billig utländsk arbetskraft. Och där sjukvårdskoncerner i vinstsyfte flyttar sin verksamhet till orter där de slipper facket.

– Men där händer något hoppfullt, säger Susan Schurman.

– Sjuksköterskornas fackförbund har spårat vårdkoncernernas nya filialer, åkt dit – och lyckats organisera sina kollegor. De gamla medlemmarna har förstått att det arbetet kräver resurser, men är nödvändigt för att skydda också deras löner.

På motsvarande sätt börjar fackföreningarna i de rika länderna inse att de måste stödja och organisera arbetare i fattiga länder – på ett sätt som i första hand gynnar peruanerna, kambodjanerna och nigerianerna, men på sikt också blir till nytta för oss.

– Jag är optimist. Jag tror att facket är på väg in i en period av framgång.