I den kommande avtalsrörelsen kommer LO och LO:s förbund att kräva höjda reallöner för alla medlemmar – en höjning betydligt över inflationen.

Redan innan det har skett några förhandlingar har arbetsgivarna hamnat i upplösningstillstånd och siar om kaos på den svenska arbetsmarknaden. Det visar att oavsett om ekonomin går bra eller dåligt anklagar arbetsgivarna alltid facket för lönekrav som driver Sverige i fördärvet.

I avtalsrörelsen handlar det om att få mer pengar i plånboken, men inte till priset av högre arbetslöshet. Det ekonomiska landskapet har förändrats men den fackliga viljan att ta ansvar är och förblir stark.

Att hitta rätt nivå och balansera löneökningar mot inflation och arbetslöshet är en konst. För att lyckas krävs fokus, fingertoppskänsla och en och annan matematisk beräkning. Det är här som den fackliga samordningen blir en garanti för en stabil och långsiktigt fungerande lönebildning.

Förra avtalsrörelsen ägde rum i en ekonomisk lågkonjunktur. Resultatet blev ungefär två procents lönelyft. Nu repar sig ekonomin. Därför är det rimligt med väsentligt högre löneökningar i den kommande avtalsrörelsen.

Alla LO:s förbund måste vara överens om några ska tillåtas få en bättre löneutveckling än andra. Min bestämda uppfattning är att kvinnor, på hela arbetsmarknaden, är fel avlönade i förhållande till män.

De två senaste avtalsrörelserna har LO framgångsrikt drivit krav på extra löneökningar för kvinnodominerade branscher. Det tar tid att rätta till löneskillnader. Därför måste satsningen på jämställda löner fortsätta.

Arbetsgivarna har ingen vilja att jämna ut några löneskillnader över huvud taget. Dessutom motverkar regeringen goda fackliga ambitioner genom att försöka skapa en låglönemarknad dit främst kvinnor hänvisas. I många länder runt omkring oss är detta redan ett oåterkalleligt faktum. I Sverige är det bara genom fackligt arbete som det är möjligt att undvika den utvecklingen.

Näringslivet vill pressa ner lönerna men den åsikten är svår att saluföra. Det är enklare att gå vägen över ingångslönerna. Nu säger Svenskt Näringsliv att ungdomsarbetslösheten beror på ingångslönerna. För det första är det fel. Det finns inget samband mellan svenska ingångslöner och ungdomsarbetslösheten. För det andra är det fegt att inte säga var skon egentligen klämmer.

Almega kräver frysta minimilöner i tio år. Om facket gått med på det år 2000 skulle en vuxen person som arbetar i detaljhandeln haft 11 165 kronor för en heltid i dagsläget. För en deltid på 20–30 timmar handlar det om 5 600 till 8 400 kronor i månaden före skatt. Då krävs det flera heltidsjobb för att få ihop till en lön som det går att leva på. Det är inte en acceptabel utveckling. I stället är det en extrem tillbakagång som kommer att ge många oönskade effekter få såväl enskilda personer som samhället.

Med lägre ingångslöner sjunker lönerna inom hela avtalsområdet. Också de som arbetat länge drabbas av lägre lön. Därför ska Svenskt Näringslivs många utspel i frågan ses som ett arbetsgivarknep för att pressa ner lönerna på hela arbetsmarknaden.

Företagen efterfrågar allt mer flexibilitet. De otrygga jobben blir fler. För att undvika fasta anställningar staplar arbetsgivare olika anställningsformer på varandra. Jag är starkt kritisk till det som sker. Ofta är det unga och kvinnor med utländsk bakgrund som drabbas. På så sätt förstärks ojämlikheten på arbetsmarknaden. Samtidigt hamnar redan utsatta grupper i ett ännu värre läge.

Det är rimligt att en arbetsgivare kan anpassa arbetsstyrkan utifrån ekonomi och orderingång. På sikt kan frågan lösas med ett nytt permitteringssystem. Det kan också handla om att reglera exempelvis längden på en visstidsanställning i avtalen.

I den kommande avtalsrörelsen bygger de fackliga framgångarna på sammanhållning och solidaritet. LO-förbundens samordning är ett handslag på att ingen ska lämnas ensam.

I augusti fastställer LO de gemensamma kraven. Under hösten börjar Facken inom industrin att förhandla. Under våren 2012 startar förhandlingar för resten av förbunden.

Också i den här avtalsrörelsen ska vi – alla 14 förbund tillsammans – klara av att förhandla fram reallöneökningar till alla, stå upp för den solidariska lönebildningen och minska löneklyftorna i Sverige. Glöm aldrig att den kollektiva kraften och viljan att vara solidariska är vår största styrka.

Per Bardh
LO:s avtalssekreterare