Kent ”Renen” Johansson

Han har visat sig naken för kungen. Demonstrerat med likkistor och sällan bangat en facklig strid. Kent ”Renen” Johansson är ­byggnadsarbetaren som gjort det till en konstart att sticka ut.

– Om jag blir etablerad har jag förlorat min roll, säger han.

Den långa, ljusröda flätan hänger ner på ryggen när han slår i de sista spikarna i gjutformen. Solen gassar på bygget i Stockholms innerstad där han och JM bygger 200 eftertraktade bostäder.

– Det känns för jävligt. Att man är med och bidrar till spekulationerna på bostadsmarkanden genom att bygga bostadsrätter med sjöutsikt som ger fet vinst till dem som har råd att spekulera, säger han.

Kollegorna som går förbi flinar lite och säger att han inte ska hitta på något skit nu när han är i tidningen. Igen.

– Äh, det är klart de säger så, men det är deras talan jag för och det vet de. De skulle bli besvikna om jag inte gjorde det, säger Renen när han packar ihop för dagen.

Renen talar gärna för sin och bygg­jobbarnas sak. Han demonstrerade ensam mot Lavallagen utanför regeringskansliet när han tyckte att facket gjorde för lite. Han har burit likkistor i demonstrationer för att uppmärksamma dödsolyckorna på jobbet, och också krävt en hearing i riksdagen på temat. Han ringer till tidningar och debatterar med politiker och journalister när nya rapporter om hjärtefrågorna arbetsmiljö och lönedumpning presenteras.

Renen är överallt, men allt en­ga­gemang sker på fritiden. Han har inga fackliga uppdrag på jobbet utan bara i Byggettans sektion i Handen och i avdelningens represen­tantskap.

– Jag gör det här för att jag vill och måste. Jag är inte blyg och jag tycker att man ska vara djärv och ta plats i det offentliga rummet. Det handlar om att göra sig synlig i frågor som är livsviktiga för mig och mina kamrater.

Han tycker att facket måste bli ­bättre på att nå ut. Och på att enga­gera medlemmarna så att de känner sig delaktiga i arbetet. Själv har han varit engagerad sedan ungdomsåren i Umeå. Han växte upp i rätt tid då solidaritets-, miljö- och vänsterrörelser var en del av vardagen, liksom demonstrationer och husockupationer.

– Jag är född 1956, som Ingemar Stenmark. Jag tillhör den gyllene generationen och känner mig som en mästare i min klass.

Vilken klass det än är kräver den både energi, mod och en vilja att synas. Som när han 1982 greps av polisen efter att ha paraderat Umeås gator naken under ett kungabesök.

– Vi protesterade mot monarkin och spelade gatuteater – Kejsarens nya kläder. Om man gör saker ska man ha skrattet med sig, men det är klart att jag är en provokatör också.

Men provokationerna har haft sitt pris. I Umeå blev han svartlistad på byggena. Hans åsikter och handlingar var för radikala både för fack och arbetsgivare, och därför flyttade han till Stockholm efter nakenvandring­en.

Numera är det högre i tak i facket och han är välkommen med sina åsikter, men han har fortfarande ögonen på sig på jobbet. Han är noga med att sköta arbetet exemplariskt för att det inte ska finnas något för arbets­givarna att klaga på.

– Jag har hängt löst på jobbet ett par gånger tidigare för mina åsikter. Jag vet att jag måste sköta mig perfekt.

För snickarjobbet är inget han vill överge, även om han gjorde en avstickare i den akademiska världen för några år sedan. Under fem år utbildade han sig till arkitekt på Kungliga Tekniska Högskolan.

– Jag har alltid varit intresserad av stadsplanering och jag gjorde ett examensjobb på KTH på temat att maximera största möjliga lycka. Jag ritade ett slott för allmänheten i Umeå.

Efter några inhopp på arkitektkontor valde han ändå hammaren framför pennan. Det var på byggena han hörde hemma.

– Jag var inte fin nog för arkitektvärlden. Det är synd, men jag får rita när jag blir pensionär.

Renen är ett känt ansikte i bygg­sväng­en i Stockholm. Det sporrar honom att leva upp till myten om sig själv, och att det hindrar honom från att luta sig tillbaka och bli lat.

– Det är klart att det finns en risk att man blir en karikatyr på sig själv när man alltid sticker ut. Ett slags varumärke, men det kan ändå inte bli fel om man jobbar på ett bygge varje dag. Här får man veta var man står, säger han.

Även om hemkänslan är stor i bygg­laget finns det ändå alltid en skärv av utanförskap som skaver. En känsla av att vara annorlunda som driver Renen ständigt framåt, på gott och ont.

– Jag är en ensamvarg som vill vara en i renflocken. Så är det nog, säger han och stryker de röda hårslingorna ur ansiktet.