Foto: Henrik Montgomery

I december 2008 packade Dan Andersson ihop sina saker och lämnade LO-borgen. Han gick då i pension efter åtta år som chefekonom. Tidigare var han statssekreterare på näringsdepartementet, och han har en fil kand i botten. Dan Andersson växte upp i Borås, med sin ensamstående mamma som jobbade i textilindustrin.

 

LO:s pensionerade chefsekonom Dan Andersson ger sig in i debatten igen genom en svidande uppgörelse med både regeringens och Socialdemokraternas sätt att hantera problemen på arbetsmarknaden.

Båda sidor har drivit politik som ska göra det mindre fördelaktigt att vara arbetslös, i tron att det är ovilja till arbete som ligger bakom den höga arbetslösheten. Alltså har det blivit allt tuffare att vara arbetslös oavsett regering, konstaterar han i sin essä Socialdemokraterna och staten.

1993 kunde 70 procent av löntagarna få 80 procent i ersättning om de blev arbetslösa. I dag kan 10 procent få det.

– Villkoren för arbetslösa har försämrats de senaste 20 åren. Men patienten har inte blivit friskare för det. Tvärtom har jämviktsarbetslösheten stigit, säger Dan Andersson.

Det är inte viljan att söka jobb det är fel på. Det finns helt enkelt för få jobb att söka för utsatta grupper som invandrare, ungdomar, lågutbildade och funktionsnedsatta. Och det går tio arbetssökande på de få jobb som över huvud taget annonseras ut.

Men problemen går att lösa med kända metoder, anser Dan Andersson: Klassisk socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik, med riktade och tidsbegränsade insatser till de individer som behöver mest hjälp, skulle fungera även i dag.

– Det har partiet mer än 50 års erfarenhet av, men det glöms av, trots att det står i alla läroböcker.

Han anser att det allra först handlar om att aktivt se till att arbetslösa får jobb.

– Det får inte sitta allt för många på avbytarbänken när andra jobbar och kanske går till tråkiga jobb. Då blir arbetarna sura. Det gäller särskilt nu när löntagarna får allt mindre för skattepengarna.

I jämförelse med den klassiska socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken är regeringens insatser underlägsna, tycker Dan Andersson. Regeringens insatser är obegränsade i tid och generella.

Ett exempel är jobbskatteavdragen som ger minskad skatt för alla som jobbar, vilket gör de nya jobb som kan skapas mycket dyra. Ett annat exempel är regeringens minskade arbetsgivaravgift för alla ungdomar som anställs.

– Regeringen lägger tio miljarder på ungdomssatsningen. Men 75 procent av ungdomarna har jobb, så varför ska det finnas skattesänkningar för att anställa dem?

Dan Andersson anser att det hade varit bättre att i stället lägga pengarna på att ordna betalda praktikplatser under en kort tid för dem utan jobb.

– Generella insatser är väldigt dyra jämfört med att rikta insatserna till de personer som är berörda. Det är en historisk konflikt mellan två olika synsätt som det går att läsa om i läroböckerna. Och det är idiotiskt att tro att generella insatser är effektivare.

Men Socialdemokraterna gjorde inget nummer av sin erfarenhet att bekämpa arbetslöshet i valrörelsen. Det förvånar Dan Andersson.

– En anledning kan vara valsamarbetet med Miljöpartiet. Miljöpartiet har många förtjänster. Men i sjukvårds och arbetsmarknadsfrågor har det en nyliberal inställning. Partiet vill slå ihop arbetslöshetsersättning med sjukförsäkringen, vilket är väldigt långt till höger.

Dan Andersson har ännu inte sett några tecken på att Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och partiets ekonomiska talesman Tommy Waidelich är på väg att lägga om arbetsmarknadspolitiken igen.

– Håkan Juholt verkar inse att det förra gänget körde in i en återvändsgränd. Han pratar om plusjobb. Det har provats och det fungerar. Men det är svårare att tolka vad Tommy Waidelich vill, säger Dan Andersson, som trots sin laddade essä inte vill prata om att han gör en comeback.

– Nej, jag är slut. Jag är bara en flitig arbetare som skriver papper så att Socialdemokratin ska förstå sig själv.

Tre snabba frågor till Dan Andersson

Du är kritisk mot regeringens sätt att skapa drivkrafter för att människor ska skaffa sig jobb. Stimulerar inte fler löntagare en större efterfrågan som i sin tur skapar fler jobb?

– Regeringens ide är att öka arbetskraftsutbudet, om målet varit att stimulera köpkraften hade den i stället kunnat höja barnbidraget eller sänka marginalskatten.

Vad leder utvecklingen till, om vi drar ut linjerna som regeringen har börjat på nu?

– Huvudidén är att sänkta reallöner ska få upp sysselsättningen. Men de måste sänkas väldigt mycket om en så generell metod ska fungera. Regeringen tror att bristen på vilja är den huvudsakliga förklaringen till att folk inte jobbar till låga löner, men räknar med att folk kommer att bita i det sura äpplet.

Det finns ett underskott på arbetskraft och överskott på arbetslösa. Är det fackförbundens uppgift att tillsammans med arbetsgivarna gå in med riktade omställningsprogram?

– Jo, det vore det bästa, men det är man inte på väg att göra. Arbetsgivarnas färdriktning är bort från samförståndsmodellen.