Jag letar mig fram till sjöfartsmuseet i Liverpools hamn.

Våning efter våning med modeller av oceanångare. Jag glor på en kopia av Titanic i liten skala. Jag glor på hennes systerfartyg Britannic och Olympic. Jag glor på gamla fotografier på båtar.

Jag glor på bilder av skorstenar och passagerarfartyg och tänker på de 1,3 miljoner svenskar som var tvungna att fly till USA. Fly undan fattigdomen och svälten i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Jag tänker att de var väl något bra för amerikanerna också. Svenskarna. Vad vet jag, kanske var de inte bara ett tärande gäng invandrare? De kanske bidrog med något till den där smältdegeln som alla pratar om.

USA kanske uppskattade att det kom dit arbetskraft. Människor som var villiga att hugga i.

En så kallad winwin-situation, som det heter på sveng­elska.

Ni får jobb, vi får arbetskraft.

Fast den regeln gäller så klart inte alla. Det är skillnad på folk och folk. Det är skillnad på svart och vitt.

På våningarna ovanför Sjöfartsmuseet ligger Slav­museet.

Där beskrivs en annan sida av världens ekonomiska utveckling.

Där finns också bilder, journalanteckningar och mo­deller. Men i stället för teknologi och ekonomisk framgång handlar den historien om övergrepp och lidande.

För även om dessa slavar också var med och byggde den ekonomiska utvecklingen i väst – så fick de inte samma belöning som de 1,3 miljoner svenskar som kunde bygga ett nytt liv i ett rikare land.

Jag går in i ett mörkt rum. Står plötsligt mitt i en ­projicerad film.

Ett slavskepp häver sig. Ljudet av knarrande trä. Framför mig ligger en svart man fjättrad i kedjor. Han trycker sig mot durken. Han kräks. Vit spya som ­skummar genom munnen.

Vardag på slavskeppet. Jag kan inte undvika att gunga med där jag står omsluten av mörker, bilder och lidande stön. Försöker föreställa mig stanken, den kvava stillastående luften i det gungande fartyget.

Jag står i mörkrets hjärta och tänker att den riktigt billiga arbetskraften alltid måste hämtas från ett land som ligger väldigt långt borta.