Riksdagen har äntligen samlat en majoritet för att stoppa misslyckandet i fas 3. Det är naturligtvis en seger. Men samtidigt får vi inte glömma att även fas 1 och fas 2 måste för­ändras för att skapa en politik som får folk i arbete.

Det beslut som kan bli följden av oppositionens krav, att arbets­lösa tills vidare blir kvar i fas 2 också efter 450 dagar, får alltså bara ses som en temporär lösning i väntan på att hela arbetsmarknadspolitiken ses över.

För att uttrycka sig som alliansen alltid gjort, grunden måste ju vara att få folk i arbete.

Och där talar statistiken sitt tydliga språk.

Efter drygt fyra år med borgerligt styre har vi en arbetslöshet på dryga 8 procent.

I dag är utanförskapet betyd­ligt högre än då Moderaterna började framställa arbetslöshet och sjukdom som endast en lättjans konsekvens.

I dag finns 26 000 människor i fas 3.

2013 beräknas 47 000 personer finnas i fas 3.

Bara 1 till 2 procent av dem slussas över till reguljära jobb.

Det här är konsekvenser av att regeringen så uppenbart frånsagt sig ansvaret för att föra en verksam arbetsmarknadspolitik.

I stället har ansvaret konsekvent lagts över på den enskilde individen. Att vi nu har 8 procents arbetslöshet framställs som en följd av att dessa människor är för lata och behöver en spark i ändan för att komma igång.

Logiskt sett var folk tydligen inte lika lata och ovilliga att göra ett reguljärt arbete när oppositionen styrde och arbetslösheten var lägre – trots allt tal om ”bidragsparti”.

Men verkligheten handlar naturligtvis inte om lättja utan om avsaknad av en verksam politik.

Trots detta, fri från intryck av alla larmrapporter, tog Fredrik Reinfeldt i veckan åter upp lätt­jans fördärv när han i tv försvarade fas 3.

Enligt Reinfeldt ska fas 3 nämligen ses som ett alternativ till passivitet. Alla 26 000 personer som hittills skyfflats in i fas 3 befann sig alltså tidigare i ­passivitet, enligt Reinfeldt, liksom de 47 000 som totalt bankas in i projektet de närmaste två åren.

Reinfeldt påstår att dessa tusentals personer tidigare ”dol­des utanför arbetsmark­na­den”. Vilket är fel. Enligt en uppföljning från Arbetsförmedlingen så sent som i februari är de tre största grupperna inom fas 3 en stor andel äldre, personer med flera perioder av arbetslöshet och personer med funktionsnedsättningar.

Ingen av dessa grupper har ”dolts utanför arbetsmark­na­den”.

Tvärtom är det nu de hamnar utanför arbetsmarknaden.

Som ett flertal avslöjanden har visat har dessa människor ofta antingen fått arbeta som gratis arbetskraft och/eller fått göra meningslösheter för att öka förmedlingsföretagens vinster.

En verklig arbetsmarknads­politik måste redan i fas 1 och fas 2 föras aktivt för att få över dessa grupper till reguljära jobb.

Även om nu riksdagen utverkar ett moratorium, det vill säga ett tillfälligt stopp, för fas 3-placeringar, behövs alltså en helt ny syn på arbetsmarknads­politiken.

I oppositionens stoppförslag som presenterats i riksdagens arbetsmarknadsutskott föreslås satsningar på utbildning, kompetensutveckling, näringspolitik, småföretag och forskning.

Kan det möjligtvis vara förslag som alliansen kan ta tag i, i stället för att åter tala om lata människor?