AMF Pensions ordförande Bertil Villard avgår efter att det framkommit att han via bolag flyttat 23 miljoner kronor till Peru med en skattesats på bara fyra procent. Hans avgång är både rimlig och önskvärd.
En person som inte nöjer sig med att tjäna 23 miljoner kronor, utan dessutom ägnar sig åt avancerad skatteplanering för att slippa betala till skolor och sjukvård, en sådan person ska naturligtvis inte ansvara för förvaltningen av LO-medlemmars avtalspensioner och fondsparande.
Bertil Villard själv visar att han helt saknar insikt om varför han tvingas avgå.
I sina kommentarer efter avgången driver han två spår, varav det ena alltid hörs i den här typen av ärenden: Allt är mediernas fel.
Det är i och för sig korrekt i den meningen att han skulle ha kunnat sitta kvar om medierna valt att inte skriva om att Skatteverket synar hans affärer. Men naturligtvis är en sådan censur inte önskvärd för någon annan än Bertil Villard själv.
Villards andra spår är betydligt värre. Det är att AMF:s ägare, Svenskt Näringsliv och LO, var införstådda med upplägget av hans skatteplanering.
LO avfärdar detta bestämt, men mest alarmerande är att Villard över huvud taget tycker det är ett argument för att få sitta kvar. Det visar på en total oförmåga eller ovilja att se vad AMF:s etiska riktlinjer egentligen är till för.
För Villard verkar det räcka med att hävda att ägarna visste om affärerna.
Ingenting om att affärerna i sig kanske inte följde AMF:s etiska riktlinjer.
Hur djupt sitter då de etiska och humanistiska värderingarna? Hur djupt sitter viljan att verkligen med hjärtat följa AMF:s riktlinjer, och arbeta – som det står – för ”grundläggande värden som ärlighet, ansvar, likabehandling av och respekt för människor”.
Hos Bertil Villard verkar någon sådan vilja aldrig ha funnits.
Det är därför inte bara välkommet utan också nödvändigt att han avgår.
