Från analys till anpassning

På 60- och 70-talet betraktade Kommunal sin sektor som en stark och produktiv kraft i samhället. Expansionen av den handlade ytterst om samhällets omvandling till djupgående politisk och ekonomisk demokrati. En stor offentlig sektor där både finansiering och utförande låg under politisk kontroll skulle leda till en stark och demokratisk ekonomi och i förlängningen ett helt nytt samhälle.

Men socialdemokrater, från Tage Erlander till Ingvar Carlsson, brydde sig mindre om vem som utförde det allmännas service. Entreprenader och bolagisering var inga främmande tankar i partiet. För Kommunals ledning däremot var det, konstaterar Ekdahl, ”otänkbart att offentliga medel användes för att finansiera en verksamhet som utfördes av privata vinstintressen”.

Ordförande Gunnar Hallström förutsåg hur entreprenader och utförsäljningar skulle ge storföretag och banker kontroll över samhällets nyckelverksamheter, i direkt motsättning till arbetarrörelsens visioner.

Han fick rätt: idag gör riskkapitalbolag vinst på vården och skolan. Den demokratiska insynen och kontrollen har minskat, och så kallade vård- och skolval har lett till ett allt mer polariserat samhälle. Det egna partiet, Socialdemokraterna, banade väg för denna utveckling, inte minst under Göran Perssons tid. Han som stod på Kommunals kongress efter 90-talskrisens värsta år och försökte låta uppmuntrande för att förbundet, vars medlemmar blivit arbetslösa i tiotusentals, inte låtit som trista nejsägare när sektorn skulle manglas för budgetdisciplinens skull.

Som rörelse har Kommunal oftast kunnat se igenom sådana argument. I kollektiva processer, på kongresser och i principdokument, har förbundet gjort skarpa analyser av sin position och sin verksamhet i relation till det ekonomiska system man verkar i, kapitalismen. Det är inte minst detta som gör jubileumsböckerna till magnifika historiska dokument: Ekdahl och Waldemarsson visar Kommunal som en långt mer dynamisk rörelse än den någonsin fått erkännande för.

Ta exemplet Sigvard Marjasin. För många är hans namn förknippat med pampvälde. Men i Ekdahls bok blir han den som föregriper Naomi Kleins analys av chockdoktrinens betydelse.

1986, när systemskiftet satts igång och folkhemsbyggets tid definitivt var över, konstaterade Marjasin att det skapats ett ”krismedvetande” som ”lyckats så bra att man ibland får känslan av att det har lett till utplåning av rimliga anspråk på en politisk fördelningsprofil”.

Två decennier senare skulle Klein analysera hur samhälleliga kriser används för att genomföra förändringar som medborgarna i allmänhet är emot: privatisering, avreglering och stora nedskärningar i den offentliga sektorn.

Precis detta såg Marjasin från sin horisont som ordförande för Kommunal. Det svenska krismedvetandet exploaterades så att det till slut blev omöjligt att ens tala om fördelningspolitik och en stark gemensam sektor.

Kommunal har således ofta haft rätt, men nu med facit i hand har förbundet i stora drag övergett sina analyser av kapitalismen och visionen om den egna sektorn som dess motkraft.

Det främsta exemplet på detta är kanske synen på de egna medlemmarnas förmågor. Under folkhemsbyggets tid trodde Kommunal att den offentliga sektorns förbättring hängde samman med att medlemmarna, välfärdens utförare, fick ökat inflytande över sitt arbete.

Under brytningstiden på 90-talet började man istället anpassa sig till socialdemokraternas och högerns föreställning om att förändring och effektivisering bara är möjligt genom privat ägande.

Potentialen i det egna arbetet, och sprängkraften i ett demokratiskt ägande, tycks ha runnit ur Kommunals kollektiva medvetande.

Den processen kallar Ekdahl ”förändring genom anpassning”, en trist men träffande sammanfattning.

Rebecca Selberg