Karin Wanngård, toppnamn för (S) i Stockholm, sa i veckan att unga inte borde ”låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision”.
Några dagar senare förklarade hon att hon menade villkoren och inte jobben i sig, men skadan var redan skedd. Borgerlig media vill ju inte gärna prata om skitvillkor på arbetsmarknaden, men mycket gärna om sossar som gör bort sig.
Ändå har Wanngård helt rätt.
Uffe är 19 år.
Jag kan inte skriva hans riktiga namn eftersom han vid anställningens början skrev på ett papper där han och arbetsgivaren ”kommer överens” om att LAS inte ska gälla (vilket är ett brott i sig eftersom någon sådan friskrivning inte kan ske) och att han går med på att aldrig prata med media om sitt arbete.
Hans sista arbetsdag som säljare innan han fick nog stod han i ett köpcentrum i nio timmar. Han sålde tre prenumerationer och fick för detta 3 x 70:-, vilket är 210 kronor.
Det innebär en timlön på 20 kronor. Före skatt.
De upprörda (men mest skadeglada) borgerliga tidningar som frejdigt ordar om Wanngårds uttalande borde i stället fråga de unga som säljer jordgubbar i dessa försommartider vad de egentligen tjänar.
Eller om unga säljare får ob-tillägg.
Eller ringa till LO:s hjälptelefon för sommarjobbande ungdomar och fråga om hur våra unga har det på sina arbetsplatser.
Hemsidan Alliansfritt Sverige har listat 15 kriterier för ett riktigt skitjobb med exempel tagna ur verklighet.
Här finns ”Låg lön”, ”Ingen lön”, ”Obetald provtid”, ”Obetald övertid”, ”Inga anställningsbevis” osv.
Det borde Wanngård ha hänvisat till. För även i de bästa yrken finns skitvillkor som det krävs många dynggrepar för att få bort.
