Arbetarklass in i märgen

Är det ett arbete det, att sitta och skriva?
Absoluta autodidakta Elsie Johansson är en arbetarförfattare av erfarenhet. Första maj – ”ganska lämpligt” – fyller hon 80 år.
Nu ges hennes livsinfångade diktsamling – Då nu är jag – ut och i höst sätts hennes första pjäs upp, nyskriven för Uppsala stadsteater.

”Akta dig du din jävel annars ska jag läsa en dikt för dig!”

På bänken i busskuren sitter Elsie Johansson, arbetarklass in i märgen och ut genom porerna, hon vars formbara vaxkaka, som hon säger att alla barn har på bröstet, bara har djupare inristningar än andras, hon som genom författarframgången smält samman sina olika liv till att vara Elsie, rätt och slätt, etikettlösa Elsie, som klarar de flesta situationer, hon sitter där i busskuren och hör repliken och känner ”tjong, det är så det är med dikt.”

Hon ska sedan berätta historien för mig med så precisa ord, att de ”finniga, gängliga ynglingarna som vevar omkring och bråkar” där vid busskuren, framträder och ber om uppmärksamhet också hemma i hennes eget vardagsrum.

Hon hade varit på deras skola och läst dikter och säger att killarna sa det där med uppenbar adress till henne. Hemma i köpelägenheten med öppen planlösning, framför väggarna med konst, travarna med böcker, intervjubandaren på bordet, lägger hon av ett gapskratt.

Det var så kul, tycker hon. Tjong, kände hon, rätt in i magen, det är så det är med dikt.

Inte bara inom arbetarklassen.

Hon är en levande talbok, berättar gestaltande det ena efter det andra så att man förstår långt in i märgen.

Så tar hon tillbaka en del. Hänsynen till andra är viktig.

I romanerna och dikterna lever hennes figurer, utan att dömas. Upplagesiffrorna är feta, priserna hopar sig; fackföreningarnas Ivar Lo-pris, Sveriges Radios romanpris, Stig Dagermanpriset, men när det gäller det verkligt verkliga livet är vissa saker känsliga.

Arbetarförfattare? Ja.

Om vi säger att en sådan författare har bakgrund i arbetarklassen och egen erfarenhet av dess villkor. Elsie Johansson ”kan det här, vet precis vad det är”.

Att hon var 48 år när hon debuterade med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon hör också hit. Hon är född till författare, ”absolut autodidakt”, men på grund av omständigheter som bland annat har med klassbakgrunden att göra, kom hon inte loss tidigare. Skulle det vara ett arbete det, att sitta och skriva?

Jag är född att bo i rum
där det är lågt i tak

Att utarma mig helt
är inte möjligt
(ur Då nu är jag)

Livet som medellös i den lilla röda stugan återfinns i hennes ”stora hit”, Nancytrilogin (1996-2001) där miljön är självbiografisk men inte personerna eller händelseförloppet. Etiketten statarjänta värjer hon sig mot, det är hennes äldre syskon som fått uppleva tiden då hennes far var statare. När hon föddes var det visserligen arbetslöshet och depression, men pappan hade ströjobb och fick senare fast jobb som grovarbetare på byggen.

I ”ägandesamhället” med ”ju större dynghög desto rikare bonde” som hon växte upp i fanns arbetaren ofta i det nedre skiktet, utan egendom som ”alltid betytt väldigt mycket för människor”.

I 35 år jobbade Elsie Johansson sedan på Posten, då tjänstemännen, som hon tillhörde, helst inte skulle beblanda sig med dem i blåställ, och där fanns överpostexpeditörer som talade förklenande om arbetarna:

– Det gjorde de, det gjorde de. Det sved, det var ju mitt folk.

Och nu då, vad är en arbetare nu?

I betraktarens öga, säger hon, skiljer inte arbetaren ut sig på samma sätt. Och yrkesrollerna värderas högre.

Som när hennes diskmaskin i går kväll inte ville någonting, då kunde hon knappast sätta sitt hopp till en tjänsteman med portfölj.

De som gör saker med sina händer kommer att bli högre värderade, tror hon.

– Och bör bli. Som de som tar hand om människor inom vård och skola, att de får det de behöver, liksom höjd status och ordentligt betalt.

Fattigdomen i dag är mer dold. Den arbetare som har jobb och hälsan i behåll lider förmodligen ingen större ekonomisk nöd. Skillnaden ligger på ett annat plan, och klyftorna riskerar att öka.

– Brist på utbildning, bildning och framför allt ett varierat, vårdat och fungerande språk, allt det som ger självförtroende och kan väcka lusten och öppna möjligheterna att utveckla det egna jaget. Det är inget svek mot den egna klassen att ta för sig av kultur – konst av olika slag, klassisk musik, teater och liknande. Åh, hur många gånger har jag inte hört de där orden: ”Nej, sånt är inget för oss!” Och jag blir så förtvivlad. För det är det visst. Endast det bästa är gott nog för både rörmokare och läroverksadjunkter.

– Skolan, skolan, skolan, hundramiljoner gånger om vill jag säga det.

– Alltså det här är en balansgång, det kan bli missförstått och du får inte missförstå och tro att jag går runt och bedömer att där har vi en jobbare och där har vi en akademiker. Människovärdet grundar sig på helt andra saker än vilken utbildning man har, hur mycket pengar man har på banken, vilken släkt man har. Det är vem man är innerst inne som är det viktiga.

Det går inte att säga att de med jobb, som inte kräver utbildning och som ofta bygger på rutin och slentrian, inte skulle kunna utvecklas, säger hon:

– Det kan man ta mig fasiken inte veta, man kan inte veta hur klipsk en människa är, vilka tankegångar han eller hon har, och när vi talar om arbetare så gör vi så lätt misstaget att värdera efter jobbstatus, årslön och akademiska meriter, hela det här köret som är nu.

– Många säger: Jag är bara en vanlig arbetare. Som att det skulle göra att man är en sämre människa. Jag hör det mycket ofta och går naturligtvis till strid direkt.

Hon är inte uttalat politisk, tanken på att bli fjättrad vid en ideologi skrämmer henne, men hon kan bita i: som på en privat middag för ett tag sedan (ingen skugga må falla över värdinnan) när det var presentationer av doktor så och så och professor så och så, då kunde hon inte låta bli att dra dikten Lagledaren av Nicke Sjödin, om ett fotbollslag i gärdsgårdsserien där en straff ska läggas och lagledaren säger:

”Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student’n!”

Hon tycker den är så underbar.

Och sa: Jag har inte heller tege studenten, så ni vet.

– Säger man så på en fin middag? Gör man det? Jag gör det.

Tänk att titlarna fortfarande är så viktiga, säger hon. Fint ska det vara, akademiskt, inte minst i Uppsala, studentstaden.

Nu värjer hon sig mot uppståndelsen kring sin födelsedag, skulle det va nåt att fira det, 80 blir väl alla som får leva? Hon har haft sin stora fest, på 70-årsdagen, då hon hyrde hembygdsgården i Vendels socken i Uppland, och bjöd in alla som ville fira våren med henne.

Hon och familjen hade inte hade räknats för något där, inte haft något att säga till om, nu fick hon sitt livs fest, och revansch, det måste hon erkänna.

Första maj i år ska hon fira med familjepicknick. Det är bra att fylla år på en ledig dag. Och en ganska lämplig dag för en arbetarförfattare, säger hon och kluckar.

För hon kommer ihåg när pappa (Eriksson) stod vid grindhålet och bonden på traktor stannade till:

– Jaså Eriksson är hemma i dag han? Jahaja.

– Och Alvén ska ut på åkrarna i dag? Fast det är helgdag.

– Neej, Eriksson, det är inte helgdag.

– Det är väl fan om det inte är helgdag i dag, det är ju första maj.

Det är så underbart typiskt tycker hon, att de rök ihop där vid grindhålet.

Hon har gjort en utvecklingsresa (vill inte kalla det klassresa) genom orden.

När hon flyttade till stan (hon skiljde sig vid 72, efter 55 år, från en man som inte uppmuntrade hennes skrivande) sas det: Klart du ska bo här hos oss i Luthagen. Men hon kunde inte, kunde inte med det där med ”kära du och puss på kinden”, även om alla var mycket rara.

Så det fick bli gamla ”Pölsastan”, Salabacke. Ändå: Alla som jobbar och sliter, som hennes pappa, önskar att barnen inte ska få det som dem. Men om ungarna får utbildning och blir som av en annan sort, blir det en klyfta.

När pappan skulle ha fyllt 100 år samlades släkten och Elsie gav sig på att läsa en dikt vid graven.

– Åh, vad de vred på sig. Herregud vad alla skämdes, berättar hon.

Sedan kan hon stå på scenen och läsa och få betalt, hon är ju författare och har scentalang. Men att kasta sig över oskyldiga människor och läsa dikter, det ska man akta sig för, säger Elsie Johansson.

• Två dikter av Elsie Johansson