De halvtomhalvt misslyckade

De som aldrig når fram
men tror sig vara framme
utan att fatta
att de aldrig släpps in

De som speglar sin stolthet
i förstorande speglar
utan att inse
att de ser vad de vill se

De som gestikulerar
och braverar
och jonglerar med ord
de inte begriper betydelsen av
De som måste hoppa högt
och stå på öronen i backen
för att över huvud
komma i betraktan
och som alltid har en gripande
förklaring till hands

Det är dem jag älskar mest

De oskyldigt troende
som tror på lotterivinster
och handlar stort för penningar
de räknar med
ska komma
står mitt hjärta nära

Det är dem jag älskar mest
Så innerligen mest
Med smärtsam, skamfylld
kärlek
älskar jag dem mest

Hur kunde jag väl annat?’

(Då nu är jag, 2011)

Jag blev poeten i familjen
hur det nu kunde komma sig

Skriv nånting vackert, sa mamma
föresvävad
sin rumphuggna ungdoms liljavit och ros

Hon är för djävlig på att dikta, jäntfan
sa pappa
han behövde all slags stolthet
Men systrarna stod eniga:
tro inte att du ÄR

Och jag var inte någon
men sökte mig
i Gud

Fast alla religiösa var misstänkliggjorda

(Ur Brorsan hade en vevgrammofon, 1979, återpublicerad i Då nu är jag, 2011)