Scener ur en värvning

”Vilken tur du har att jag kommer nu när du sitter här alldeles ensam. Berit heter jag, kommer från Kommunal.” Berit (Susanne Lindberg) hugger in på bytet, Emma (Ulrika Lindberg), som ska värvas till varje pris. Känslig som en ångvält kör Berit på rakt mot fiaskot innan hon räddas av Sekos rekryteringsutbildning.

– HEJ! SITTER DU HÄR …
– STOPP! Du måste tagga ner. Skrik inte.
– Sitter du här alldeles ensam …
– STOPP! Ta ögonkontakt och börja med att presentera dig.
– Hej, jag heter Berit och kommer från Kommunal …

Stoppen haglar i konferensrummet i Solna. Deltagarna på Seko Stockholms rekryteringsutbildning coachar den hopplöst överladdade kommunalaren Berit när hon kör på som en ångvält för att värva en ny medlem. Varje gång de vill ändra något ropar de STOPP.

– Du måste fråga om hon har tid att prata med dig, säger någon.

– Ja, och fråga vad hon jobbar med. Hur hon har det jobbet.

En timme tidigare var kursdeltagarna på lunch. Konferensrummet låg öde när de tre skådespelarna från teater Tage Granit anlände och visade in LO-Tidningen i logen – ett stolsförråd i hörnet av lokalen.

– Glamoröst va? säger Susanne Lindberg och kränger av sig klänningen. Hon drar på sig jeans, en urtvättade t-tröja och den klassiska röda Vi tar fajten-jackan från Kommunal. Sedan sjunker hon ihop en aning och skjuter fram hakan. Förvandlingen till Berit är klar.

Teater Tage Granit har spelat den interaktiva föreställningen Samtal pågår för LO-förbund sedan början av 2000-talet. Publiken kan vara flera hundra på en kongress eller bara några stycken i en klubbstyrelse, berättar Anna Marking som är föreställningens samtalsledare.

Hon diskuterar med publiken före, under och efter föreställningen, och får dem bland annat att formulera varför de gick med i facket och vad ett kollektivavtal egentligen är.

– Förvånansvärt många har problem med de här frågorna. Det är så självklart för dem att de inte kan förklara för andra, säger hon.

Tage Granits föreställning består av en kort grundscen där Berit misslyckas med att värva unga, skeptiska Emma i fikarummet på ett privat vårdhem. Sedan får publiken förändra Berits beteende.

– De får pröva olika sätt att vara utan att de behöver gå upp på scenen. De tar del av varandras tankar och idéer och lär av varandra, säger Anna Marking.

Susanne och Ulrika Lindberg håller med. Trots att de spelat Berit och Emma minst 50 gånger är alla föreställningar olika.

Allt beror på hur publiken reagerar, och variationen är stor – inte mellan olika förbund, men mellan olika grupper, kön och åldrar.

– Äldre män är ofta som Berit, enormt engagerade och duktiga på att prata. De dundrar på med argument men kan ha svårt att bygga relationer, säger Susanne Lindberg.

– Det är mindre känsligt för dem att prata om Berit än om sig själva.

En halvtimme senare är den första scenen avverkad. Med publikens hjälp har Berit blivit mer ödmjuk och Emma berättar att hon troligen har för låg lön.

– STOPP! Säg att du ska hjälpa henne, säger någon, men får snabbt mothugg.

– Jag är starkt emot att facket hjälper ickemedlemmar. Jag tycker att du ska säga att du önskar att du kunde hjälpa henne men att det inte går, säger en annan bestämt.

Några nickar. Andra protesterar.

– Hon måste ju få förtroende för facket. Varför ska hon lita på oss och gå med om vi inte vill hjälpa till? säger en kvinna på andra raden.

Diskussion fortsätter tills Berit själv ingriper.

– Vad är ni för stenåldersförbund? Jag måste väl få hjälpa till, eller ska jag bara säga ”sorry, det skulle du ha tänkt på tidigare”? undrar hon.

Publiken ger henne tillåtelse att titta på lönen, vilket leder till att Emma går med på att träffa henne igen.

– Hur många tror att Emma blir medlem i facket efter det här? frågar Anna Marking när scenen är slut.

Samtliga i publiken räcker upp handen.

Runt kaffeborden efter föreställningen är teatern det givna samtalsämnet.

– Det var intressant. Som att se sig själv utifrån. Jag är alldeles för mycket Berit, säger Katarina Kalavainen, butikssäljare på Posten och skrattar.

Brevbäraren Carlos Bustos från Kista känner igen både Emma och Berit i sin omgivning, men teatern gjorde allt tydligare, säger han.

– Jag tar med mig att inte fokusera så mycket på att värva medlemmar utan mer på att hjälpa. Vi måste visa att vi inte bara vill ha medlemmar som betalar utan faktiskt vill hjälpa till.

Kollegan Arne Hammarstedt från Hallonbergen brukar värva medlemmar när han sorterar post. Då står brevbärarna bredvid varandra och kan inte gå därifrån.

– Då måste de lyssna, men man får prata om annat också och smyga in själva värvningen. Jag tror att vi måste vi bli bättre på att berätta vad facket faktiskt lyckats med. Att vi gör nytta, säger han.

Även Tage Granitarna är nöjda när de packat ner det lilla de haft med sig i Berits shoppingvagn.

– Det är alltid lika fantastiskt. Det ger så otroligt mycket att möta publiken så här och det är häftigt att se hur olika föreställningarna blir, säger Susanne Lindberg.

Dagens publik har varit mer eftertänk­sam än vanligt. Åskådarna tonande snabbt ner Berits attityd och lät henne vara lågmäld, men de bemötte Emmas fördomar om facket ovanligt snabbt. Och det var länge sedan diskussionen om att hjälpa ickemedlemmar var så het, konstaterar Anna Marking.

Hon och de andra i Tage Granit har lärt sig mycket av arbetet med föreställningen, både när det gäller fackliga frågor och när det handlar om hur människor kan utvecklas och växa av att utbyta erfarenheter.

– Vi gör nog det här för att vi är idealister. Vi tror på att teater kan förändra världen säger Anna Marking.

– Och så är det så häftigt med alla människor vi möter. Jag blir rörd när jag tänker på allt engagemang, fortsätter Ulrika Lindberg innan hennes syster Susanne tar shoppingvagnen och rullar ut i Solnas vårsol.

I morgon ska vagnen packas upp i Malmö. Ännu en facklig utbildning ska slipa sin värvningsförmåga med Berit och Emma.