Barn- och äldreminister Maria Larsson gick häromdagen ut i media och påstod att 12 procent eller 2 400 miljoner kronor felaktigt betalas ut i stöd till funktionshindrade som behöver personlig assistent. Enligt Larsson har de handikappade och deras assistenter fuskat och överutnyttjat assistansersättningen i denna häpnadsväckande omfattning.

Ministerns uttalande underblåser den gamla borgerliga uppfattningen om att olika sociala välfärdssystem alltid leder till missbruk av ”skattebetalarnas” medel. Eller som Fredrik Reinfeldt skrivit: ”Än vanligare är uppfattningen att när det nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. /…/ den gamla devisen att det är fult att leva på bidrag har effektivt arbetats bort hos dagens unga”, (Det sovande folket, Reinfeldt 1992).

Maria Larsson ger ny ammunition åt dem som hävdar att fusket med socialförsäkringarna är mycket utbrett och ökar: ”Varför skulle inte jag fuska när så många andra gör det”. Enligt Maria Larsson ska regeringen nu låta utreda stödet för personlig assistent åt funktionshindrade.

Larssons utspel är antingen en okunnig eller medvetet tendentiös läsning av Ekonomistyrningsverkets årliga redovisning från ett samverkansuppdrag kring felutbetalningar inom socialförsäkringssystemen. Liksom tidigare utredningar (FUT-delegationen, 2007) av sådana felaktigheter, har man inte kunnat finna något svar på frågan om felutbetalningarnas omfattning med hjälp av befintlig statistik. När man drar sina slutsatser om hur mycket som betalas ut felaktigt har man också valt att ignorera myndigheternas egna kontrollgransk­ningar av ärenden – granskningar som ger tydliga indikationer på att Ekonomistyrningsverkets uppgifter om ”överutnyttjande” av socialförsäkringarna är kraftigt överdrivna.

Den av Ekonomistyrningsverket redovisade ”kartläggningen”, bygger på samma metod som 2006-2007 användes av Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT). Det var en metod där ett antal ”experter” gissade sig fram till hur mycket som kan ha blivit felaktigt utbetalt. Den vetenskapliga trovärdigheten i dessa gissningar har kraftigt ifrågasatts. Otillförlitligheten i metoden demonstreras kanske tydligast av de extremt stora osäkerhetsmarginaler som man själv anger i sina gissningar om felutbetalningarnas omfattning:

Sammantaget anger Ekonomistyrningsverket att felutbetalningarna i de granskade ersättningsformerna 2010 antas ligga mellan 0,9 och 5,8 procent av de totala utbetalningarna eller mellan 4 och 29 miljarder kronor!

I den expertgrupp som var ansvarig för bedömning av felutbetalningar av assistansersättning gissade man sig fram till att dessa kunde ligga någonstans mellan 1,8 och 27,6 procent av utbetalningarna eller i kronor mellan 309 miljoner och 4 859 miljoner. Utan någon som helst vetenskaplig grund konstruerade man sedan något man kallar ”förväntat värde” och som ungefär utgör ett genomsnitt. Det är detta som Maria Larsson nu valt att basunera ut som det ”sanna värdet” för felutbetalningarna av assistansersättning, 2 400 miljoner kronor.

Maria Larssons budskap tappar än mer i trovärdighet när Försäkringskassans egen granskning av utbetalning­arna av assistansersättning för 2010 upptäckte felutbetalningar på cirka 300 miljoner kronor och man därtill uppskattade att man förebyggt felaktiga utbetalningar framöver motsvarande cirka 700 miljoner. Felutbetalningar gäller både medvetna och omedvetna fel både från enskilda och från handläggarna på Försäkringskassan, inte enbart fusk och överutnyttjande.

Försäkringskassans granskning avser ett urval verkliga ärenden till skillnad från Ekonomistyrningsverkets gissade felutbetalningar. 300 miljoner kronor ska alltså ställas mot de gissade felutbetalningarna på 309—4 859 miljoner kronor eller det belopp som Maria Larsson påstått, det vill säga 2 400 miljoner kronor.

Försäkringskassan redovisar avvikande mening i Ekonomistyrningsverkets rapport och pekar bland annat på att ett genomgående problem, som bara delvis berörs i rapporten, är oklarheter kring definitioner. Man påpekar till exempel att det saknas en tydlig och gemensam definition av begreppet felaktig utbetalning. Detta i en utredning som gör anspråk på att kartlägga omfattningen av just felaktiga utbetalningar!

Mot denna bakgrund är det svårt att se Maria Larssons påstående om 2,4 miljarder i fusk och överutnyttjande av assistansersättningen som annat än som ett rent falsifikat. Vilka intressen tjänar en sådan uppenbar desinformation?

Bo Lundgren
Före detta Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF).
Medverkade 2006-2007 som myndighetens representant i Delegationen mot felaktiga utbetalningar inom socialförsäkringssystemen.