LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin presenterade i sitt öppningstal på LO-kongressen i månadsskiftet maj/juni 2008 en strategi för att bekämpa Lavaldomens antifackliga konsekvenser. En del var ”att tillsammans med våra europeiska fackliga kamrater driva på för ett socialt protokoll kopplat till fördraget.

Ett protokoll där medlemsstaternas regeringar tydligt deklarerar att de fackliga rättigheterna aldrig kan underordnas den fria rörligheten”.

På LO-kongressen hälsningstalade John Monks, generalsekreterare för Europafacket (ETUC).

Han bekräftade att Europafacket vill att ”en social skyddsparagraf ska läggas till som ett protokoll till de europeiska fördragen” som ”ska slå fast att grund­läggande rättigheter väger tyngre än marknaden”.

Men precis som Wanja Lundby-Wedin, som även är ordförande för ETUC, ville han att Lissabonfördraget först skulle drivas igenom ”eftersom det är ett viktigt steg framåt” och att ”våra chanser att få ett sådant protokoll är större när det nya Lissabonfördraget ratificerats”.

Det sociala protokollet ”måste sedan antas så snart det är dags att se över” Lissabon­fördraget.

Nu är det dags. På EU-toppmötet den 24-25 mars beslutade de stats- och regeringschefer enhälligt att ändra EU:s grundlag, Lissabonfördraget, för att inrätta en permanent krisfond för euroländer som råkar i ekonomisk kris, European Stability Mechanism (ESM).

Europeiska rådet har beslutat att till artikel 136 i Lissabonfördraget lägga till följande punkt:

”De medlemsstater som har euron som valuta får inrätta en stabilitets­mekanism, som ska aktiveras om det är absolut nödvändigt för att trygga stabili­teten i euroområdet som helhet. Beviljandet av begärt finansiellt stöd enligt mekanismen ska vara underkastat strikt villkorlighet.”

För att denna fördragsändring ska träda ikraft, vilket enligt planerna ska ske den 1 januari 2013, måste den godkännas (ratificeras) av samtliga medlemsländers nationella parlament. Varje enskilt medlemsland har alltså vetorätt.

Det ger ett utmärkt tillfälle att förverkliga Wanja Lundby-Wedins och John Monks löften om ett socialt protokoll. Det räcker med att ett en majoritet av de folkvalda i ett medlemslands ställer detta som villkor för att godkänna den föreslagna fördragsändringen.

Europafacket har utarbetat ett förslag till socialt protokoll som består av fyra artiklar. En av kärnpunkterna lyder (fritt översatt):

”Inget i fördragen, särskilt inte ekonomiska friheter eller konkurrensregler, ska vara överordnade grundläggande sociala rättigheter och sociala framsteg. I händelse av regelkonflikt ska grundläggande sociala rättigheter äga företräde.”

EU-domstolen skulle i fortsättningen bli tvungen att ta hänsyn till protokollet och det skulle, kalkylerar Europafacket, ändra rättsläget i avvägningen mellan sociala hänsyn och den fria rörligheten.

EU-domstolen har i en rad avgöranden, varav Lavaldomen är den i Sverige mest kända, undergrävt det som är kärnan i facklig organisering; rätten att bekämpa social dumpning genom kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder.

Desto mer angeläget att kräva ett socialt protokoll eftersom Lissabonfördraget inte alls (föga förvånande) motsvarat de förhoppningar som Wanja Lundby-Wedin och John Monks gav uttryck för när de argumenterade emot kraven från bland annat Byggnads och Transport om att villkora riksdagens godkännandet av Lissabonfördraget med att Sverige först måste säkerställa garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen som neutraliserar de antifackliga effekterna av Lavaldomen.

Gösta Torstensson
Folkrörelsen Nej till EU:s fackliga nätverk