En riktig intellektuell

En riktig intellektuell är en som använder sina resurser – kunskaper, begrepp, stilkonst – för att kasta ljus över sin egen historiska situation, t ex politiken i landet han eller hon bor i. Gärna så folkbildande som möjligt, fast utan att pruta på urskillningen.

En sån är Lászlo Földényi, vars essä om den ungerska högerextremismen slog mig med häpnad när den publicerades i ett nummer av Ord och Bild förra året.

Tanken där var att Ungern aldrig varit demokratiskt, trots vissa försök på ytan, utan lever kvar i ett feodalt samhälle. Som nu reser sig på nytt och får näring av en mix av rasism, fascism och nyliberalism, tillsammans inriktade på att ersätta samhället med ett gammaldags system av tjänster, gentjänster och beskydd.

Földényi tar sig även an historiefilosofin i den lilla boken (35 trycksidor) med den vackra titeln Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt (översättning Ervin Rosenberg), utgiven i förlaget Ersatz alltmer imponerande essäserie, små täta böcker som kommer att stå kvar länge i mångas boksamlingar.

Av den anledningen var han på besök i Stockholm under veckan. Jag satt i den stora publiken på Kulturhuset när han framträdde tillsammans med andra framstående ungrare (från Sverige och Ungern) för att förklara läget i detta land som med blixtfart är på väg att avskaffa både demokratin och rättsstaten.

Som paneldebattör visade Földényi sig dock vara rätt blek. Eller rättare sagt intog han en hållning av att vi får vänta och se vad som kommer ut av det här, av högerns och fascisternas tvåtredjedelsmajoritet i parlamentet som låter dem förfoga fritt över rättigheter och rättvisor – och systematiskt tillsätta sina polare på viktiga poster.

Den ärrade journalisten György Bolgar, som också deltog i panelen, hade med sig en lista med femton allvarliga anklagelsepunkter, som det kändes som att den bara fylls på.

Vad jag hade väntat mig av Földényi som exemplarisk intellektuell skulle nog ha varit ett recept på hur man kurerar ett samhälle som är i grunden genomsyrat av feodalism och korruption.

Men jag inser att det är för mycket begärt. En intellektuell är ingen läkare, även om han klämmer på samhällskroppen och ställer jobbiga frågor.

Hursomhelst en givande samtalskväll i Svenska PEN:s regi, inom serien ”Hotade ord”.

Höjdpunkten var en premiärvisning av en poetisk kortfilm där Svante Weyler hälsar på hemma hos Nobelpristagaren Imre Kertész i Berlin och får honom att uttala sig om läget i Ungern, nånting som han mestadels avhåller sig ifrån.

Analysen som till slut kommer är lika kärnfull som allmänt relevant: ”Man kan inte bygga politik på hat.”

Nästa arrangemang i serien ”Hotade ord” är den 12 april och handlar om rasisternas retorik. Besök Svenska PEN:s hemsida.