Malte Perssons sonettsamling Underjorden (Albert Bonniers förlag) är till stor del ett kallögt registrerande socialreportage från Stockholms tunnelbana. De utsatta, trasiga människorna får inga ansikten, inga namn. Men han visar att de finns. En undersökande yttre och inre resa av vad som bara borde vara ett grått, effektivt färdsätt till och från.

Det brukar pratas om förnyelse inom litteraturen, att poesi måste uttrycka nytt för att räknas. Vad är då nytt i att skriva dikter stöpta i en form som var klassisk redan i 1300-talets Italien och som sedan i stort sett varenda svensk diktare ägnat sig åt?

Kanske just temat och miljön: dagens tunnelbana i Sveriges huvudstad. Poeter som Lotta Olsson, Lars Forssell, Alf Henrikson, Lars Gustafsson och Göran Sonnevi har skrivit sonettdikter mitt i ett nutida Sverige. Magnus William-Olsson använde förra året, med sin Augustprisnominerade Ingersonetterna, sonettskrivandet som ett slags känslobearbetning av att ha en alzheimersjuk mamma. Men ingen har tidigare placerat sonetten i en sådan allmängiltig konsekvent vardagsvärld som Persson.

Visserligen refererar han till Dante, Petrarca och Rilke och den så ofta i sonetter brukade Orfeusmyten. Men du behöver inte åka tunnelbana under läsningen för att befinna dig där. Även om du kan, som jag gjorde, använda boken som ett soundtrack, ett taktfast ljudspår på din färd i Stockholms underjordiska gångar.

Och trots den svarta, döda andedräkt orden omges av färdas mina tankar rakt in i den alltmer levande dagspolitiken ovan jord. Där förnyelse blivit ett vackert ord för att åka baklänges ner i det gamla orättvisa mörkret igen. I den underjord där Malte Perssons heroinister, tiggare, druckna, självmördare, drömmare och ensamma, vilsna själar bara kan hoppas att också få plats under Håkan Juholts utsträckta nya solidaritetsparaply däruppe.

Victor Estby

Utdrag ur Underjorden

En tjej på tjugo, uppklädd, nedstämd, hålögd
under sitt blonda hår, sitter bredvid
en gamla skolans pundare på speed,
med tajta jeans och tajt hud, tunn och nålögd,
som babblar på daterad söderslang
om polare som mulat och en tid
som flytt, muterat, slitits som en svid…
Hon tyst. Och han går av vid Zinkensdamm,
försvinner, liksom allt måste försvinna.
Uppmärksamheten krymper och blir smal.
Som underjorden under jordens skal
skall skallen under livets magra hinna
snart svälja orden och sin egen tunga.
Om unga som blev gamla tiger unga.
Malte Persson