Håkan Juholt gjorde helt rätt när han inte berättade om särbons bedrägerier.

Valberedningen gjorde lika rätt när de inte frågade.

I efterdyningarna av avslöjandet om bedrägeridomen mot Håkan Juholts särbo undrar många varför han inget sa när valberedningen frågade honom om ”lik i garderoben”.

Om inte annat av taktiska skäl borde det väl vara rätt att själv gå ut med det som tidningarna ändå skulle gräva fram.

Men om man skärskådar kopplingen till Håkan Juholt av det inträffade återstår faktiskt inget annat än att hans särbo, inte han själv, för fyra år sedan dömdes för bedrägeri.

Det finns ett argumentationsbegrepp som används både inom journalistik och politik, ”guilt by association”, skyldig genom kontakter”.

Med det menas just sådana kopplingar människor emellan som kan vara besvärande även om personen det gäller inte är inblandad.

De värsta exemplen på ”guilt by association” skedde under macarthyismens jakt på kommunister i 1950-talets USA. Det kunde räcka med att du bjudit hem en arbetskamrat som senare visade sig ha kommunistsympatier för att du själv skulle bli av med jobbet, åtminstone om du jobbade inom statlig förvaltning.

Sverige år 2011 måste ha kommit längre än så.

I dag värnas i stället varje människas rätt till att tänka fritt. Den personliga integriteten ses som värd att försvara och FRA-lagen och den av EU pådyvlade lagringsskyldigheten av datatrafik orsakar stora debatter.

Då finns inte heller någon anledning för Juholt att berätta om särbons bedrägerier.

Mot detta kan ställas att särbon nu själv är en offentlig person i och med att Håkan Juholt valts till ny (S)-ledare.

Men enligt svenskt lag kan ingen dömas för vad vare sig en särbo eller släkting eller någon annan har gjort.

Inte heller existerar kollektiva domar som skulle omfatta en kriminells familj, parti eller fotbollslag eller vad det nu kan vara.

Även om det handlar om en partiledare måste vi värna rättssamhället och den enskildes integritet och rätt att älska eller umgås med vem som helst, så länge personen själv inte bryter mot lagen.

Därmed inte sagt att alla journalister ska hålla inne med alla uppgifter.

Journalister rättar sig nämligen ofta efter en annan ledstjärna, den att publicera saker som är av ”allmänintresse”, om inte annat för att sälja fler lösnummer.

Och att folk kastar sig över sådana här artiklar är uppenbart.

Därför måste, som sagt, Juholt och hans särbo varit mycket medvetna om att bedrägerierna naturligtvis skulle slås upp i media.

Men i linje med försvaret av den personliga integriteten, som vi annars brukar värdera så högt, och i linje med det svenska rättssystemet, var det helt riktigt av Håkan Juholt att inte själv föra bedrägeridomen på tal.