Språket på jobbet

Vad är alltings ursprung? I vardagslivet, på jobbet, i relationerna till nära och kära. Det är så självklart att det nästan aldrig sägs, och just därför behöver det sägas: Med språket startar vår tillvaro. I begynnelsen var ordet.

Eller för att hänvisa till historikern Fernand Braudel, som citerar Adam Smith: ”Benägenheten att utbyta föremål är förmodligen en konsekvens av att utbyta ord…”

På motsvarande sätt styrde språk, koder och normer människan i arbetslivet långt före fabriks- och tjänstesamhällena. Varje yrke hade sin vokabulär, och när forskare i dag intresserar sig för hur arbetstagare kommunicerar med varandra finns en anmärkningsvärd oförmåga att se skillnaderna mellan branscher och mellan klasser.

”Vi i vår tid” är ofta liktydigt med akademiker och högre tjänstemän i postindustriella miljöer som socialarbetare, forskare, copywriters och datatekniker.

Gå in i en byggfutt eller ett lunchrum på en bilfabrik och språk, koder och jargong ligger ljusår från terapeuternas tilltal.

En föraning av vad som gäller på en arbetsplats får den arbetssökande redan i platsannonsen. Länge kunde den luttrade konstatera att den som fick jobbet skulle vara ung, erfaren och ha flera utbildningar. Denna omöjliga ekvation är inte så vanlig längre. Däremot ska den idealiske arbetstagaren ha maximal social kompetens, gärna i kombination med ensamvargens envetet odlade självständighet.

Den socialt kompetente ligger ”i framkant” på jobbet.

Ekonomhistorikern Gunilla Peterson gav 2004 ut en inspirerande bok om det svenska skorstensfejeriarbetareförbundets historia, Knopare, en guldgruva för alla som vill fördjupa sig i en yrkesgrupps kultur som inte liknar någon annans. Knoparna, eller sotarna, höll sig med ett språk, nästan lika omfattande som ett minoritetsspråk. Tjavad betyder berusad, trava är liktydigt med att gå arbetslös, ritsa är detsamma som skriva, kattekusp står för förman och bönhasen är en sotare som ej förstår knoparmoj, alltså sotarspråket.

Uppsalaforskaren Marie Nelsons doktorsavhandling heter Andraspråkstalare i arbete. Hon undersöker hur man klarar arbetslivet med ett annat förstaspråk än svenska och har följt sex personer på ett stort exportföretag, Under en vecka registrerade hon allt de sa, hörde, läste och skrev.

De hade, visade det sig, samma språkbeteende som förstaspråkstalarna. Däremot finns, som professor Olle Josephson noterat i SvD, tydliga språkliga skillnader mellan arbetare och tjänstemän. De sistnämnda skriver, framför allt e-post. Arbetarna talar, de skämtar och berättar historier vid det löpande bandet. De munhuggs med närmaste chef, tjänstemännen får anvisningar och uppmuntran på intranätet.

Arbetsplatsens relationer intresserar folklivsforskaren Gösta Arvastson, som skrev boken Maskinmänniskan (1987). Han sa en gång till mig att han som ”blek akademiker” reagerade mot arbetsplatsers tuffa skämt som anspelade på etnicitet. ”Du har väl en kamel i Angered”, kunde en arab få höra.

På Volvo florerar de snabba vitsarna, det korta språket – som en följd av tempot vid banan. På varven, sprids de långa historierna, berättade av arbetare som kryper undan bakom ett skrov.

Skämten om arbetets vedermödor känner många igen. ”Hur är läget?”, ”Dåligt”, ”Vadå?”, ”Ja, det började med att jag vaknade.”

Arbetet började med orden, och torde sluta på samma sätt. Sociologen Roland Paulsens uppmärksammade bok Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin är en övertygande kritik av arbetet som självändamål. Han har intervjuat personer som ägnar mer än hälften av sin arbetstid åt andra sysslor än sådant som de får betalt för.

Hit hör surfande på Internet. Även om Paulsen menar att teknologin inte används för att minimera manuellt arbete, så är nog Facebook ett exempel på en innovation som kan konkurrera ut arbetet.

Det som arbetstagare säger på nätet om jobbet uttrycker ett avståndstagande från tråkiga uppgifter, långsamma kunder, strulande apparater – allt som hör arbetslivet till.

Jan-Ewert Strömbäck