Västs plötsligt påkomna engagemang för demokrati i Nordafrika och Mellanöstern är bra, om än något påklistrat efter så lång tid av egennyttans tysta acceptans av hårdföra regimer.
Vad som däremot inte uppmärksammats är kvinnornas roll i upproren.
Sedan flera år har många arabländer hamnat på de lägsta platserna i OECD:s jämförelseindex över frihet i världens länder. En bidragande orsak till denna bottennotering har varit kvinnornas utsatta position.
Det skrämmande är att väst ofta förklarat placeringen som snudd på självförvållad, som ett resultat av en oundviklig tradition.
Att västs stöd till de regimer som upprätthåller denna tradition i sig är ett sätt att befästa maktordningen är inget väst velat kännas vids. Lättare är det att skylla på gamla traditioner.
Men upproren ger en annan bild.
En stor del av de demonstrerande på Tahrirtorget var kvinnor, en stor del av upprorens förgrundsgestalter är kvinnor, och kvinnor stod för mycket av kontakten med omvärlden via bloggar och Facebook.
De demonstranter som nu möter oss i främsta ledet på bilder från demonstrationer i Marocko är kvinnor.
Den amerikanska författarinnan Naomi Wolf har förklarat utvecklingen med att alltfler unga kvinnor utbildar sig i de mer utvecklade arabländerna, och med utbildningen kommer krav på större jämlikhet mellan könen.
Upproren ger oss en ny och mer nyanserad syn på arabländerna, och när västs cementerade tes nu har fallit om ”nyttiga diktaturer” som tysta levererar olja, är det än viktigare att se arabvärldens kvinnor i den förändring som sker.
