”Vi ska inte förbanna motpartens styrka. Vi ska göra något åt vår egen svaghet”, skriver Daniel Lind, chefsekonom på Unionen, i en gästkrönika i Aftonbladet.

Han vill se en facklig samling runt problemformuleringar och ett större samarbete med fristående tankesmedjor, alltså en bredare och större vilja till att förklara och analysera fackets arbete och roll.

Åsikten att facken bör satsa mer på forskning, utredningsinstitut och opinion är inte ny, men den har blivit viktigare under de senaste årens så tydliga förlust i opinionskriget.

En lärdom vi kan dra är att den ideologiska retoriken inte är nog. Det räcker inte med att säga att ett starkt fack med hög anslutningsgrad kan förbättra arbetstagarnas villkor.

Det krävs också en bas av fakta, kunskap, grundforskning och intellektuell struktur i motarbetet, annars hamnar facken ohjälpligt efter i opinionsskapandet.

Frånvaron av underbyggd moteld visas inte minst genom att enkla felaktigheter om arbetsmarknadens funktionssätt i dag snudd på lyckats etablera sig som sanningar trots att de faktamässigt är extremt dåligt underbyggda.

Hit hör åsikten att rutbidrag skapar nya jobb från ingenstans och ur ingenting, vilket naturligtvis inte är möjligt, eller att ungdomar får det bättre om deras löner sänks.

Att sådana antiintellektuella griller över huvud taget kan få fäste visar den stora nödvändigheten av en facklig kunskapsbaserad motoffensiv.