Den 24 mars visades premiäravsnittet av Jobbjägaren, Kanal5:s nya realityshow, om man får kalla det så. Jobbcoachen Julias första uppdrag var att hjälpa 28-åriga Susanne att bryta med sina gamla vanor, att upptäcka det positiva tänkandet och hitta ett jobb.

Ganska snart får jag känslan av att det ska ses som att det är Susannes eget fel att hon inte har något arbete att gå till. Hennes sambo arbetar övertid medan hon själv tar hand om dottern och hemmet. Jobbcoachen går ganska långt för att hitta svagheter hos Susanne, som ser ut att vara en ganska glad och varm tjej.

Den enda motiveringen till arbete som Susanne får från coachen är att familjen ska ha råd att betala sina räkningar. Inget annat. Det kommer aldrig på fråga att det skulle kunna finnas en poäng med att syssla med någonting som är stimulerande och upplyftande – arbete som förstärkande livskvalitet – utan projektet går ut på att man ska jobba, punkt.

Konceptet bygger delvis på programmet Lyxfällan och delvis på tv-bikten som fenomen; personen ifråga bör visa sig ha syndat, ljugit och vara en slapp och lat människa som nu Lutherskt ska be om ursäkt för detta, därefter gråta och förhoppningsvis bli förlåten.

På många sätt underkänns Susannes och familjens livsstil och levnadsstandard. I sammanhanget framställs deras liv som ett underklassens misslyckande, och det räcker tydligen med att programledaren är en peppig karriärist för att få dem att komma på fötter igen.

Inte vid något enda tillfälle under programmets gång tar man upp arbetandets natur i sig. Finanskrisen har vänt men vi ligger fortfarande rätt illa till. Arbetslösheten är oförsvarligt hög och bemanningsföretagen ger oss mycket att fundera över: hur ser verkligheten ut, vilka rättigheter har arbetaren och varför, alls, jobbar hon?

David Uppgren