När pensionssystemet gjordes om 1995 beräknades en nypensionerad 65-åring ha 17 och ett halvt år kvar att leva.

Med den förutsättningen såg pensionerna ut att bli ungefär lika höga i det nya systemet som i det gamla ATP. Det vill säga omkring 60 procent av slutlönen för en industriarbetare som stretat i 45 år, från 20 till 65.

2011 har den genomsnittliga livslängden ökat med hela två år. Dagens 65-åringar har alltså i snitt 20 års pensionärsliv framför sig. Det sänker pensionen, av två skäl.

För det första ska det intjänade pensionskapitalet räcka under fler år. Det sänker den pensionen som betalas ut varje månad med åtta procent, enligt LO:s beräkningar.

En andra faktor är de så kallade arvsvinsterna – pensionspengar som ”blir över” från dem som dör innan de hunnit ta ut sin pension, och som tillfaller de överlevande.

Färre dödsfall före 65 betyder mindre pengar att ärva. Det minskar pensionerna med ytterligare fyra procent.

Som om inte detta var nog har det nya pensionssystemet en ”broms” som stryper pensionerna när systemet riskerar att hamna i obalans, till exempel därför att aktiekurserna sjunker eller att den arbetande befolkningen blir för liten i förhållande till antalet pensionärer.

Resultatet är att den strävsamme industriarbetaren får nöja sig med 52 procent av slutlönen om han går i pension 2011, beräknar LO.