Låt facken sköta a-kassan. Annars är den svenska modellen för arbetsmarknaden i fara, enligt en ny rapport från LO.

Rapporten klargör var LO står i en tid då ett intensivt kampanjande för statlig, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är att vänta.

Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har i uppdrag att utreda en obligatorisk a-kassa, något som åtminstone tre av de fyra borgerliga partierna eftersträvar. Ett obligatorium kommer därmed få stort utrymme i den politiska debatten de kommande två åren, och LO vill redan nu balansera angreppen på modellen med en frivillig, statligt finansierad arbetslöshetsförsäkring som administreras av fackföreningarna.

En sådan modell, som brukar kallas Gent-modellen (efter staden Gent i Belgien, där systemet med fackliga arbetslöshetskassor uppstod), finns förutom i Sverige även i Danmark, Finland, Island och delvis i Belgien. LO visar med statistik att Gent-modellen och hög facklig organisationsgrad följs åt. Och att många är medlemmar i facket är en förutsättning för den svenska modellen, som innebär att villkoren på arbetsmarknaden regleras i avtal snarare än i lag, och som regeringen brukar bekänna sig till.

Dessutom är fackligt administrerade a-kassor effektiva, hävdar LO. Genom de nära banden till facket kan kassornas personal kollektivavtalen och de speciella förutsättningarna i sina respektive branscher, exempelvis arbetstider och scheman, vilket gör att de kan räkna fram rätt ersättning.

Rapporten upprepar och preciserar kända LO-ståndpunkter om a-kassan:

• Avgifterna ska vara solidariska, inte högre för dem som löper störst risk att bli arbetslösa. Hundra kronor i månaden är en rimlig avgift, inte mer.

• Ersättningen ska vara 80 procent under hela ersättningsperioden (90 procent ”på sikt”, enligt LO-kongressens beslut), vilket betyder att ”taket” (den högsta dagpenningen) måste höjas kraftigt. Taket ska dessutom räknas upp med ett index, anser LO. Det är en viktig skillnad jämfört med LO:s och Socialdemokraternas överenskommelse om a-kassan inför valet 2010, där det talas om en årlig ”uppräkning” av taket.

• Studerandevillkoret ska återinföras.

• Karensdagarna vid arbetslöshet ska slopas.

I rapporten finns också nya förslag, framför allt om vilken förankring på arbetsmarknaden som ska krävas för att få ersättning. Arbete i sex månader bör vara ett villkor, men LO anser att 40 timmars arbete per månad – inte 80 timmar – ska räcka. Ett sådant uppmjukat arbetsvillkor innebär att fler kan få ersättning. Även de som arbetar lite kommer att se det som meningsfullt att vara medlem i a-kassan. Samtidigt blir förstås ersättningen för dem som arbetar lite ganska låg. Med 40 timmars arbete i månaden och en timlön på 125 kronor stannar dagpenningen vid 182 kronor.

Med ett sådant arbetsvillkor slår vi undan benen på kravet om obligatorisk a-kassa, säger Oscar Ernerot vid LO.

LO föreslår också nya regler för deltidsarbetslösa, med syftet att underlätta omställningen till arbete på heltid.

Regeringen har infört en gräns: Under veckor då man också arbetar kan man få ersättning från a-kassan i högst 75 dagar. Det gör det i många fall olönsamt att ta deltidsarbete.

LO vill att 75-dagarsgränsen slopas. Samtidigt ska de deltidsarbetslösa delas upp i två grupper. De som har varaktig anställning på deltid ska efter 30 veckor erbjudas aktiva arbetsmarknadsåtgärder (med aktivitetsstöd) på den tid de inte arbetar, för att öka deras chanser att gå upp i arbetstid. De som bara får tillfälliga påhugg, kanske några timmar i taget, ska få fortsätta stämpla som alla andra arbetslösa utan begränsningar.