En vetebrödsdeg.

– Det man kan reglera, det är temperatur och tid, säger bagaren Kersti medan vi deltagare förbereder degarna på fredagkvällen, inför lördagens bakkurs.

Temperaturen inne i degen (beroende på värmen hos degvätskan, hur länge degen bearbetats samt värmen i rummet) bestämmer när den är klar att bakas ut eller gräddas. Och mängden jäst spelar även roll, i de bröd där man tillsätter sånt.

Det gäller att få mikroorganismerna att jobba lagom långsamt med att förvandla mjöl och vatten till en substans av helt annat slag – en levande materia. På tolv timmar i rumstemperatur kan en matsked surdeg invadera resten av ingredienserna och bli till en bubblande massa som i sin tur gräddas till ett saftrikt bröd i den stora täljstensugnen.

Revolutionären Jesus anknöt till fenomenet i en liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.”

En väldigt kraftfull jämförelse. Det är svårt att inte associera till den senaste tidens omvälvningar i Tunisien och Egypten. Att folket kan gå från förtryckta till levande materia så väldigt snabbt. Även om de processerna är helt omöjliga att förutsäga. Inte alls som bakning.

Likheten mellan jästid och revolution ligger i att substansen övergår till att bli nånting helt annat. Mjölet bestod av proteiner och olika slags kolhydrater. När processen sattes igång och fick fortgå inträdde ett helt annat tillstånd.

På lördagmorgonen tog vi oss an degarna igen. Baguettedegen hade rymt ur tunnan fastän den stått i nollgradigt. Dinkelbullarna hade brått att få komma in i ugnen. Kavringdegen var full av olika slags fröer men tog sig makligt. Rågdegen ropade på ytterligare matning för att få växa. Bulldegen manade vi igång med massor av jäst för att den skulle bli stark och pålitlig.

Och nu ska jag ta upp en ytterligare dimension, som är mycket mer svårtolkad, och vanskligare att översätta till politik.

Man kan snabba på processerna på olika sätt. Om man har bråttom, eller om man har en brödfabrik.

Metoder som påskyndar jäsningen, metoder som armerar brödet så att det håller ihop fast det inte är färdigt. I princip: att tillsätta klister.

Och resultatet blir nånting ofärdigt som kroppen egentligen inte kan ta upp, annat än i form av elementär energi, som om den inte får omedelbart utlopp i arbete sätter sig som fetma.

Ofärdigt bröd – tveklöst var det vad Jesus syftade på med sin andra liknelse kring surdeg (Matteus kap 16). Ideologiska bröd där mikroorganismerna inte fått göra färdigt sitt jobb, och som således är främmande för människokroppen.

En efter en besökte de olika brödsorterna ugnen i rättan tid, vid rätt gradtal. Den eldas med björkved till många hundra grader dan innan och svalnar sen majestätiskt. Tvåhundraåtti grader till morgonens dinkelbullar, tvåhundratretti till eftermiddagens kavring. Alltsammans lika gott som närande, därför att kunskapen förmådde avläsa tid och temperatur (plus färg, bubbel, konsistens och andra livstecken) för att i rätt stund säga: ”Nu. Nu är det dags.”