Passionen har ett pris

Låga löner, få fasta jobb, benhård konkurrens, ständigt nya chefer och konstant smärta. Emelie Johansson vet priset för passionen till dansen.

Marssolens strålar lyckas inte riktigt värma upp den svala danssalen på Balettakademin i Stockholm där ett trettiotal dansare värmer upp. Stämningen är en antites till flåssvettig uppvärmning på Friskis & Svettis. Lågmäld, fokuserad stretchning i, för en utomstående, obegripliga kroppsställningar och de rakaste av ryggar.

Pianisten inleder med ett stycke Mozart. Dansarna svarar med ett frasande ljud från balettskor, sockor och naken hud. Det knakar till här och där, men utöver pianisten och lärarinnans korta uppmaningar är stämningen fortsatt dov.

Dans handlar om behärskad styrka och kontrollerad passion.

Längst nere i salen dansar Emelie Johansson. Hon har en träningsvecka inför veckan efter då repetitionerna drar igång på hennes cirka tio veckor långa projektanställning för koreografen Cristina Caprioli.

De allra flesta yrkesdansare är frilans. Några av dem, Emelie Johansson till exempel, har en plats i Dansalliansen. Ett slags bemanningsföretag, men med friheten att själv kunna välja när och vad man vill jobba med. När Emelie inte repeterar i ett dansprojekt får hon lön från Dansalliansen, drygt 20 000 kronor i månaden. Hon fick sin plats för tre år sedan, höggravid. Och varje dansare behåller sin plats i två år, då ens arbetsinsats utvärderas. Hon har precis garanterats en ny period.

– Det är det optimala frilanslivet. Friheten att kunna göra olika projekt och ändå ha en inkomsttrygghet, säger hon när vi ses efter dagens träningspass.

Arbetslös känner hon sig inte mellan projekten. Då tränar hon, går till naprapat ”jag lägger ner mellan 5 000 och 6 000 kronor om året på det”, och sjukgymnast, skriver projektansökningar och jobbar fackligt för Teaterförbundet.

En annan lyx som kom i och med Dansalliansen var att hon 2009, efter elva år som dansare, för första gången upplevde betald semester. Hon har man och två barn, Elvis, sju år, och Esther, tre.

– Nu åker vi på riktig semestersemester. Innan jag skaffade familj åkte jag aldrig på semester utan använde alla pengar till att åka och träna i andra länder.

Men, säger hon, aldrig mer än fyra, fem dagar ledigt utan träning.

– Jag måste röra mig. Annars får jag ont på alla förslitna ställen och känner av min ryggskada. Och jag blir grinig. Man blir beroende av träningsendorfinerna. Jag blir deprimerad när jag inte tränar.

Är du rädd för den dag du inte dansar?

– Lite. Jag var på konferens i höstas om dansteori. Den var jättespännande, men det var fyra dagar av att sitta och lyssna. Jag höll på att bli tokig.

Som så många livsöden började även Emelie Johanssons med de tuffa tjejerna på högstadiet. De som dominerade på Österåkers dansstudio, och dem som ”alla” ville vara med. Även Emelie, som började dansa och gjorde antagningsprov för att komma med i den åtråvärda gruppen. Hon fick nobben.

Den händelsen fick henne att träna som aldrig förr. På helger, på lov.

Ett år senare var hon med.

Under gymnasiet ägnade hon i stort sett varje kväll, och helg, åt balettskola. De coola tjejerna hade blivit för gamla för dansstudion och ägnade sig nu åt lokala revyer. De hade alla ett självklart mål efter studenten – Balettakademins yrkesutbildning. Men det var bara Emelie Johansson som kom in.

– Det var fantastiskt, men också ”Oj, jag är ju sämre än er”. Den känslan satt kvar länge, men den fick mig också att anstränga mig och fokusera extra hårt.

Hon berättar att hon ändå funderade – valde hon dansen för att bevisa något för andra eller för att det är roligt?

– Men jag insåg rätt snabbt att det är klart jag tycker det är roligt. Annars håller man inte på så mycket.

Varför just dans?

– Det finns en tjusning i att den är besläktad med elitidrotten i kombination med den konstnärliga delen. Jag insåg tidigt vad den där fysiska kicken man får av hård träning kan ge. Jag väljer gärna det som är svårt.

Första året, 22 år gammal, som professionell gick bra. Många jobb. A-kassa och extrajobb däremellan, men de dansjobb hon fick var roliga. Så sinade uppdragen. Särskilt de roliga.

– Jag tänkte att ska danslivet innebära en sambashow i paljettbikini och rött läppstift för 800 kronor per kväll några dagar i månaden så finns det andra jobb som är bättre betalda och mindre slitiga. Dans måste ge något. För mig är det inte ett vanligt kneg.

Oavsett tvivel och få uppdrag – så länge en yrkesdansare vill vara med måste kropp och fokus hållas skarpa. Vardagen liknar elitidrottarens fast med ständigt pågående mästerskap.

– De kan ju ringa och fråga: Kan du hoppa in och repa i den här superfysiska akrobatiska föreställningen i Härnösand i morgon? Då gäller det att vara tränad så att jag inte bryter benet första dagen. Det svåra är att motivera sig att hålla toppform när man inte har så mycket jobb.

Men tankarna blev tyngre. Hon började plugga, träffade sin man och blev snabbt gravid. 27 år gammal födde hon Elvis.

– Det var så mycket som ställdes på spets: Ska jag satsa på att försöka få ett jobb som är bra för vår familj? Men anledningen till att jag funderade på att sluta handlade mer om omvärldens syn. Min egen lust var det inget fel på, den var fortfarande lika stark.

Hon började tänka mer på vad hon själv ville göra, snarare än att vänta på att bli vald. Dansare är ett yrke där andra ständigt bedömer och väljer en. Hon skulle ge dansen två år till och började träna ”som en idiot”. Hon satte upp en egen föreställning, fick en kick av att göra något själv.

– Jag utgick från vad jag tyckte var intressant, och det blev jättekul. Så ska det kännas. Det handlar om att ha tålamod och att orka vara med.

Och att kroppen står ut. Efter första barnet fick hon problem med ryggen. En period fick hon ryggskott en gång i månaden. Och hon dras med en sliten höft.

– Men nu är det bra. Eller så bra det kan bli. Det går ju inte en dag utan att jag har ont någonstans. Men inte på det sättet att jag inte kan jobba. Det är bara att acceptera.

Även sjukdomar, särskilt med två småbarn, ställer till. Men att ställa in en föreställning vore en katastrof.

– Visst händer det att man tar två Alvedon och lite astmaspray fast man borde ligga hemma i sängen. Publiken har ju rätt att få en lika rik upplevelse varje kväll.

En dansare kan gå i pension vid 41. Emelie Johansson hoppas hon håller tio år till. Men hon känner även trygghet i att ha pluggat annat.

– Det kan kännas skönt att tänka att jag någon dag ska göra något som är mindre plågsamt och kanske lite bättre betalt.

Å andra sidan. Hon har vänner som tröttnat eller slitit ut sina kroppar, och som vittnar om år av sorg efter dansen. Yrket innebär att den egna kroppen är ens yrkesverktyg. En dansare lämnar aldrig arbetsplatsen, utan bär den med sig. Emelie berättar hur veckan före en premiär tar över, att det knappt går att läsa sagor för barnen, komma ihåg läxor eller vara en glad fru.

– Har man valt ett yrke så tidigt, och som innebär en sådan enorm passion kommer det att ta tid att acceptera att man inte kommer att hitta något som ger lika mycket bekräftelse och som får en att brinna lika starkt. Men det kanske är just det som blir skönt, att distansera sig.