Oro bland dem som blev över

Virpi Palmunen och Tuula Auer blev över när den personliga assistansen hastigt och lustigt privatiserades i stadsdelen Skarpnäck i Stockholm.

– Jag är orolig. Om jag inte får behålla Virpi är det katastrof. Då vill jag inte ha assistans. Mina barn får ta hand om mig, säger Tuula Auer.

När chefen på kommunens enhet för personligt stöd, Ulrica Bonaguidi, startade eget den 1 februari gick samtliga brukare med ersättning från Försäkringskassan över dit. Knappt 30 brukare i stadsdelen med 40 000 invånare lämnade kommunen.

200 personliga assistenter fick tre veckor på sig – som mest – att välja mellan att följa med eller att stanna i kommunen och bli arbetslösa. Alla utom sex eller sju personer följde med till det nya bolaget.

När de skrev på papperen skrev de samtidigt på att de skulle avstå från årets löneförhöjning på 480 kronor i snitt från den 1 augusti. Facket var inte informerat.

– Assistenterna tjänade på det. Vi skrev upp grundlönerna så att de fick behålla samma lön som de hade haft i kommunen. Det fanns de som blev uppskrivna med 2 000 kronor, säger Ulrica Bonaguidi.

Kommunal håller inte med.

– Vi ser det som en lönesänkning om man inte genomför lönerevision enligt de avtal som gäller. Det kan finnas anledning att titta närmare på det där, säger Per Bexelius, ombudsman i Stockholm.

En handfull brukare och assistenter blev över efter privatiseringen. De har ett gemensamt: Försäkringskassan betalar inte för assistansen. De vet inte vad som ska hända.

Dagarna efter jul skickade biståndsbedömaren ”en jättebunt” papper till Tuula Auer. Två häften med assistansanordnare. Hon uppmanades att välja en av dem. Det gjorde hon inte.

– Hur ska jag kunna välja? Jag vet inget om anordnarna. Jag vill behålla kommunen, säger hon.

Virpi Palmunen var i Finland när Kommunal ringde henne den 7 januari. Hon missade samtalet. När hon kom hem fick hon vet vad som var på gång.

Den 10 till 13 januari var det informationsmöten. Då fick de personliga assistenterna veta att de skulle byta arbetsgivare – men hon blev aldrig kallad.

– Ingen bryr sig om vanliga arbetare. Hela systemet gör mig så förbannad. De får ta över en guldgruva och vi får inte veta vad pengarna används till, tycker Virpi Palmunen.

Hon är ensamstående med två tonårsbarn och drömmer om ett heltidsjobb måndag till fredag mellan åtta och fem.

Efter 20 år i kommunen har hon en lön på 19 700 kronor räknat på heltid. Eftersom hon bara jobbar 51 procent blir lönen drygt 10 000 kronor i månaden. För att få ekonomin att gå ihop jobbar hon 14,5 timmar i veckan som timanställd på ett privat hemtjänstbolag. Och så tar hon de timmar hon kan få på helgerna.

– Det är inte roligt att lämna barnen på helgen, men jag har inget val.

Sexbarnsmamman Tuula Auer fick en stroke 1996. Då hade hon fortfarande småbarn hemma. Under de första tre åren passerade ett 20-tal assistenter revy. En del var så handfallna att hon skickade hem dem efter en halvtimme.

Virpi Palmunen är hennes assistent sedan 1999. Efter tolv år vet de det mesta om varandras privatliv. Och Virpi vet precis hur Tuula vill ha det. Det behövs inga instruktioner.

Tuula Auer har något som heter hemtjänst i assistansliknande form. Hon och ytterligare några personer har hamnat vid sidan om privatiseringkarusellen. De är kvar i det lilla som återstår av den kommunala enheten för personligt stöd.

Deras framtid avgörs möjligen den 31 mars. Då sammanträder politikerna i stadsdelsnämnden. Stadsdelsdirektören Cecilia Uddenfeldt hoppas att ett förslag ska vara klart till dess.

– Tanken är att de som vill ha en kommunal utförare ska få det, men jag kan inte svara på om vi mäktar med det i egen regi eller om vi ska samarbeta med någon annan stadsdel.