Lars Henriksson

Alla fick ett enskilt samtal med sin närmaste chef. Alla fick ett vitt kuvert. Om det var tomt fick man stanna och om det fanns något i det vita kuvertet så var det ett uppsägningsbesked. Hundratals undantag gjordes och de allra flesta kände sig osäkra.

– Det kändes som ett bombanfall. Vilka lever? Vilka finns kvar? På eftermiddagen ringde jag runt för att höra, säger Lars Henriksson.

Då 2008 pratades det om nedläggning och Lars Henriksson tänkte att vilka tokiga förslag som helst är bättre än att lägga ner Volvo. Och då bestämde han sig för att skriva en bok.

Skildringen av de vita kuverten finns med i boken, som kommer ut i slutet av mars. Den heter Slutkört och handlar om klimatfrågan, omställning av bilindustrin och om kollektivt agerande.

– För att klara jobben och klimatet både bör och kan arbetarrörelsen stiga in på arenan som ett kollektiv, säger han.

Lars Henriksson har arbetat 33 år på Volvo i Torslanda. I 31 av de åren har han stått vid det löpande bandet. Hela tiden har han agerat för en annan facklig linje än den socialdemokratiska majoriteten i klubben.

I 13 år var han ordförande för en facklig grupp. Han blev av med uppdraget när facket organiserades om. Samma sak hände när han senare var sekreterare i en annan gruppstyrelse. Strax före jul utsågs han i alla fall till fackligt kontaktombud.

Under de två år som Lars Henriksson inte arbetade vid bandet flyttade han bilar på gården. Där hamnade han sedan Volvo lagt ner avdelningen där han arbetade. Enligt honom stod Volvo inte ut med att han och hans arbetskamrater diskuterade och ifrågasatte förändringar i jobbet. Ledningen kallade det för dubbelkommando. Det blev en maktstrid mellan företaget och de anställda på avdelningen.

Lars Henriksson är spindeln i nätet för fabrikstidningen Kvasten och den startade när avdelningen lades ner. Sedan dess har den kommit ut i 45 nummer och det är hela tiden nya Volvoarbetare som medverkar i tidningen.

Vi ses på Café Berlin på Vasagatan i Göteborg. De övriga gästerna är unga och sitter med varsina datorer. Lars Henriksson är på väg till aikidoträningen. I vanliga fall brukar han gå hem efter jobbet, sova fem minuter, kasta i sig en kopp espresso och springa till spårvagnen för att hinna till träningen.

– Det var mycket mer jobb med boken än jag trodde, säger han. Det hade varit bra om den hade funnits redan under bilkrisen.

Lars Henriksson berättar att han nästan inte gjorde annat än skrev och arbetade med sin bok under nio månader. Han läste in sig på frågorna och skrev samtidigt. Han ville ha ett hållbart resonemang för sin linje.

Boken är både en argumentation för ett annat slags produktion i bilindustrin och berättelser om jobbet på Volvo och om bilindustrin.

Lars Henriksson skriver att miljöbilar inte alls räcker för att sätta stopp för klimatförstöringen, detta eftersom koldioxidutsläppen från biltrafiken ändå har ökat – och det beror på att trafiken ökar så mycket mer än den utsläppsminskning som miljöbilarna ger upphov till.

En av hans teser är att bilindustrin är särskilt lämpad för att tillverka annat än bilar. Produktionsapparaten är nämligen anpassad till ständig utveckling och förbättring. I boken diskuterar han både tillverkning av elbilar och vindkraftverk i bilfabrikerna.

– Jag skulle bli glad om den blir läst och diskuterad i studiecirklar på arbetsplatser, och om facket på företag i kris använder den i sina diskussioner.

Han säger också att boken redan har gett honom en ny pondus. Han berättar att ABF i Stockholm och Jönköping bjudit in honom att tala. Och universitetet i Göteborg ska ha ett seminarium om den.

Vi tar spårvagnen till Guldheden och Göteborgs Aikidoklubb, som håller till i en röd gammal panncentral. Lars Henriksson har svart bälte. Med Brent Pulisi visar han olika tekniker, och träningskamraten smäller i mattan.

– Det här är en kampkonst och det är fysisk konfliktlösning. Samtidigt är det också som lego – få grundprinciper som går att variera mycket. Och det är kul att hålla på med.

Lars Henriksson skulle kunna göra annat än jobba på Volvo, men det vill han inte. Hans drivkraft är att förändra fabriken och samhället. Företaget och överheten håller honom alert och ilsken.

– Och jag trivs med mina arbetskamrater på Volvo.