Jorden skakar och tsunamivågorna sköljer in över kusten.

Förstörelsen är ofattbar.

Där det förr låg städer finns endast bråte kvar.

På bilderna från Japan ser det ut som om gudarna har spelat plockepinn.

Skadorna är oöverblickbara. Tiotusentals befaras ha omkommit.

Det kan därför verka fjuttigt när lotidningen.se tidigare i veckan rapporterade om hur det japanska facket, Rengo, har påverkats.

Något vettigt svar fick vi inte eftersom skadorna inte kunde bedömas.

– Vi är helt paralyserade, förklarade en kvinna på det fackliga huvudkontoret i Tokyo.

På samma sätt kan det verka fjuttigt när man läser om andra katastrofer.

Hundratals döda, men ingen svensk saknad rappor-terar ibland medierna då det skett en tågurspårning i Afrika eller båtolycka i Asien.

Ungefär som att ett svenskt liv skulle vara tusenfalt mer värt än andra människors.

Så är det inte, men om inte svenska medier ställer frågorna hur ska då anhöriga kunna veta ifall deras vänner eller barn har drabbats?

Och om inte fackliga tidningar försöker ta reda på vilka konsekvenser katastrofer får för facket – vem ska då göra det?

Efter jordbävningen har många undrat hur återhämtningen av världsekonomin påverkas eller om kärnkraftens framtid.

Vi som från sidan bevittnar katastroferna som sker på en annan plats brukar alltid reagera på samma sätt.

Först chock och förvåning. Världen stannar upp och lyssnar till experter som många gånger endast har knapphändig information om vad som egentligen har hänt. Sedan klarnar bilden, dragkampen börjar.

Olika grupper paketerar det som hänt på ett sätt som passar dem bäst och ungefär samtidigt funderar vanliga människor på hur just de kan hjälpa till.

Och när katastrofen är tillräckligt stor börjar även mer otippade föreningar att fundera över hur de kan dra sitt strå till stacken.

Som till exempel Svenska budo- och kampsportsförbundet, som konstaterar att tiotusentals svenskar utövar någon form av japansk kampkonst. Nu uppmanar det sina medlemmar att stöda Röda Korsets hjälpinsatser.