Populärkultur och känslor hör ihop som ler och långhalm. Bara en snabb googling på ”pop culture + emotions” ger dryga 9 miljoner träffar. Forskningen säger samma sak. Redan för 10 år sedan disputerade estetikforskaren Katarina Elam på en avhandling som undersöker känslornas betydelse för hur vi upplever konst; Emotions as a mode of understanding (2001). Att popkulturella uttryck i form av film och tv-serier talar till ryggmärg och känsloimpulser är inget nytt – det är i första hand som kännande varelser vi klistrar oss vid rutan.

Foto: Kevork Djansezian / Scanpix

I ljuset av detta är den amerikanska succéserien Mad Men något av ett mysterium. Hyllningskören må vara samstämmig, men många vittnar också om ett slags tröghet, om hur det tagit tid för dem att bekanta sig med och känna sig bekväm med serien. Mad Men är en svår tv-serie eftersom den inte ögonblickligen naglar fast sin betraktare.

Själv fick jag vänta nästan en hel säsong innan jag kände ett spirande beroende. Mad Men rör sig till stora delar på andra plan än de emotionella, nämligen på de cerebrala och estetiska.

Tittaren är betraktare av ett slags dockteater alltid på precis lagom distans från dramatiken. Så fortlöper i princip hela första och andra säsongen, och den som inte är vaksam kan här lätt förväxla yta med ytlighet. Det är förhastat. I den tredje säsongen händer något. Betraktaren sugs in i scenerierna, man blir tårögd, upprörd och – engagerad.

Och när en kontorsflicka kapar foten på den nya chefen i en olycka med en åkgräsklippare förvandlas det stilrena, oklanderliga New York-kontoret till absurd humorscen. Blodet sprutar. Ytan krackelerar. Mad Men chockar sin tittare in i en ny, känslomässig fas.

Therese Eriksson