Det börjar med att den 72-årige författaren minns sina förläggare och hur samtliga önskat att han skriver ned sina memoarer. Men författaren värjer sig, varför skulle han plötsligt börja kalla sina inbillningar och hallucinationer för minnen? Han har i själva verket inget minne, hävdar han. Vad minns vi egentligen av vårt liv? Knappt ett dyft. Den som skriver självbiografiskt hittar ju på och ljuger. Varför skulle han, som aldrig skrivit ett osant ord, börja nu?

Efter några patenterade lindgrenska kovändningar är jag fast inne i en berättelse som tråcklas ihop med stor fingerfärdighet. Författaren börjar motvilligt minnas. Om hans förra roman Norrlands akvavit skrev jag – vilket jag snart ångrade – att jag önskade Lindgren en släng av avvästerbottnisering. Någon sådan har han turlig nog inte drabbats av.

Livets uppkomst sker i Västerbottens inland med bibelsprängs arbetskarlar och tåliga kloka kvinnor.

En morfar byggde ett helt liv omkring sig med sina två händer och blev häradsdomare. Sextiosex år gammal ville läkarna amputera hans ena arm. Morfar nekade, han valde stoiskt att leva sitt liv och ängslades inte, det var ju bara kroppen som gick sönder när cancern spred sig.

Lindgren plockar en hel rad av historier ur släktträdet, han erinrar sig sin mors uppväxt och snart också sig själv som trettonåring, då han kallades ”Lungsoten” och förstod att han skulle dö ung. Men efter otaliga plågsamma undersökningar, dem minns han glasklart, inser han att han inte lärt sig alfabetet förgäves. Något senare blir han friskförklarad av en läkare, men fortsatt sjukförklarad av en annan, en halvhet som därefter präglat hans liv och kanske format hans stil som utmärks av en munter inställning till paradoxer och livets förgänglighet.

Alla författare tar de första diktarstegen i barndomen, för Lindgren börjar det med ”kortlådan”, där hans mor samlat fotografier av levande men mest döda. Pojken börjar dikta fram deras levnadsöden och förbindelser. Mormor lärde honom lyssna på sällsamma historier, så han är väl förberedd. Stoffet till hans böcker kommer nästan alltid från erfarenheter i barn- och ungdomen. I Umeå skriver den unge Torgny begåvade notiser i lokalbladet men väljer bort den banan. Han vill inte böja sig för ett journalistiskt sanningskrav. Vad det gäller, det är den unge författaraspiranten som talar, är att fylla tomrummen i medvetandet.

Annars gapar hålen stora när det gäller den tidiga lärarbanan, kärleksliv och äktenskap. Inblickar från möten med lysande författare, goda vänner och berömda bekantskaper är desto mångtaligare, de ackompanjeras av författarens tvivel och milda ironier. Med Göran Tunström går han vilse i Paris och drabbas av den kontinentala jantelagen. Han skriver storartat om Thomas Manns gärning och senare begravning, som han aldrig bevistat. Han skildrar oavsiktliga möten med östtyska stasiagenter och sovjetiska kulturbyråkrater. När ett socialdemokratiskt statsråd håller brandtal om författarnas viktiga medverkan i kampen mot marknaden och fördummande populärlitteratur, gör han sig partilös. Lindgren dras liksom inte med i tidens strömmar och strider, han slingrar sig varsamt ur tidsandans grepp. Inget fäster riktigt på honom.

En kritisk vändpunkt tycks ha varit 1975 då förlaget lutar åt att refusera manuset till Hallen. Den förtvivlade författaren räddas av en ”uppstoppad” räv på en Bruno Liljefors-målning och lyckas övertyga förläggaren att också misslyckandet är värdefullt. Han är inne i en tillfällig svacka, stora böcker väntar, titlar som Bat Seba och Ormens väg på hälleberget förespeglas.

På en murrig krog möter han den ”siste levande nazistledaren” Per Engdahl som ber Lindgren skriva hans storvulna biografi, just för att han har förmågan att återge det liv som uppslukats av intet och ge det någon sorts rättvisa och struktur. Längre fram skriver han generöst om vännen P O Sundmans författarskap. Kopplingen mellan Engdahl och Sundmans nazistiska förflutna görs inte men finns outtalad i några slutmeningar: ”Per Olof Sundman behövde aldrig få veta vad det var för fel på honom. Många andra visste det. Så är det ofta med författare.”

Felet med Lindgren, om han får säga det själv, är att han gått igenom livet i likgiltig förundran. Han klagar över att han känner sig främmande överallt. När en äldre akademikollega frågar honom vem han är och vad han representerar blir han svaret skyldig. Han funderar och svarar gåtfullt att han representerar alla de författare som inte hör hemma i akademien. Hans känsloengagemang ligger inte i politik och världsåskådning. Han anser sig oanvändbar för allt utom skönlitteratur, vilket låter tilltalande men får mig att tänka på teflon.

Ganska ofta finner han skäl att försvara sin litteratursyn och tydliggöra den intellektuelles uppdrag. Någon budskapsförfattare har han aldrig varit, och sanningskravet i realism eller dokumentärt stoff är inget för honom. Något ärende eller uppdrag har han inte heller, det är svårt nog att skriva som det är. Skrivandet skapar en mening som inte går att skilja från livets. Allt en författare behöver är formen, det öppnar för stoffet, som är en bisak. Fria skriftställare ska vara oberoende, särskilt av partier och statsmakt. Litteraturen är det största. ”Alla tillvarons hemligheter finns dolda i skrivandet.”

Jag tänker på Descartes devis: Larvatus prodeo, ”jag skriver med mask”. Det sympatiska med Lindgren är att han inte låtsas sanning och dokumentär. Istället gör han stora ansträngningar för att visa att han skapar minneskonst, han berättar om sitt liv på samma sätt som han gör skönlitteratur. Ingen kan beskylla honom för att ljuga och skarva, men varje ord är förstås sant i litteraturens universum.

Minnen kan som biografi tyckas fragmentarisk och knapphändig, men ganska tidigt skymtar ett ledmotiv: ett liv som levts i litteraturens tjänst. Allt hänger samman i denna underfundigt komponerade levnadsteckning, om inte i livet så i litteraturen, om de nu går att skilja åt.

Tony Samuelsson

Memoarer

Minnen

Författare: Torgny Lindgren.
Förlag: Norstedts.