Den där månen

Iranfödde Khashayar Naderehvandi debuterar med en diktsamling som inte är så väldigt pregnant i formuleringarna, men som övertygar starkt genom de livsstämningar den målar upp. Förmodligen har Naderehvandi valt att hålla in språket och rytmerna för att världens egen inneboende poesi ska framträda desto tydligare.

Släktminnen av förtryck och död, en svår men innerlig kärlekshistoria, en kalv som föds: allt detta går ihop så vackert, så sorgligt stiliserat.

Och så är det den här relationen till månen. Det är nog det vanligaste ordet i boken, förutom ”du”. Den oföränderliga, som alltid följer oss, och som varje gång når fram på ett unikt sätt. Det är nog så jag vill karakterisera underverket i den här boken: Den utspelas i månljus.

Vi åkte hem, i bilen, och månen följde efter oss nästan hela vägen
jag visste inte att vi skulle skiljas åt
jag borde ha slutat räkna fladdermössen som flög tätt inpå
vindrutan, svepte
förbi med sina vingar, knappt märkbara
och jag både ville och inte
ville att vi skulle krocka med dem