Klockan med koll

”Er tid är ute” står det i guldramen bredvid fackexpeditionens magiska klocka. Men klockan tickar och hjulen rullar igen på lastbilar, bussar och på Stoneridge Electronics som tillverkar deras instrumentpaneler.
– Så länge klockan går är allt som det ska, säger Per Björsson och nickar mot det gyllene bordsuret ovanpå bokhyllan på IF Metalls klubbexpedition.

Drygt två år har gått sedan allt, inklusive bordsuret, stannade på fabriken i industriområdet i utkanten av Örebro.

Proppen hade gått ur fordonsindustrin. Finanskrisen hade slagit till och plötsligt ville ingen längre köpa de lastbilar och bussar som Stoneridge Electronics tillverkar instrumentbrädor och färdskrivare till.

Produktionen, som slagit rekord under första halvåret 2008, rasade med 60 procent året därpå. 48 av de 126 metallarbetarna sades upp.

– Det var tufft. Man kan inte förstå att det gick så snabbt, säger Linda Wetterberg, IF Metallklubbens ordförande.

Hon började på fabriken 1997, men var ändå en av dem med kortast anställningstid som blev kvar efter uppsägningarna, som med några få undantag följde turordningslistorna.

I slutet av 2009, efter ett antal resultatlösa batteribyten, tickade bordsuret på IF Metalls expedition plötsligt igång igen. Liksom konjunkturen, som sedan dess blivit allt starkare.

– Många som väntade med att köpa in lastbilar och bussar under krisen slår till nu. Men man undrar ändå vart de gör av alla lastbilar, när man tänker på hur många paneler vi gör, säger Per Björsson, sekreterare i klubben.

Av krisens två- eller tredagars veckor finns inte ett spår i den ljusa och extremt rena fabriken.

Inte ett dammkorn eller tumavtryck får synas i de färdiga instrumentpanelerna och ju mindre som virvlar i luften desto lättare blir det att få allt perfekt.

Även om tempot fortfarande är lägre än under rekordmånaderna före krisen går produktionen åter bra. En del uppsagda har återanställts, nya har anställts på visstid eller hyrts in och personalen jobbar mycket övertid.

Men de skulle kunna jobba ännu mer om bara underleverantörerna kunde leverera allt de behövde.

– Det är komponentbrist nu. Många fabriker slog igen i krisen, och då räcker komponenterna inte till, säger Linda Wetterberg och drar med handen över hyllorna där rullar med plastband står uppställda.

På banden sitter pyttesmå motstånd, transformatorer och annat som ska lödas fast på de kretskort som styr allt på instrumentbrädorna.

Vid tre högautomatiserade linor, där åtta personer per skiftlag jobbar, monteras runt åtta miljoner komponenter i veckan på 5 500 instrumentpaneler. Linda och hennes kollegor lägger in rätt kort och komponent­rullar och övervakar så att allt fungerar.

Om maskinen missar någon lödning rycker de in och löder för hand, och de åtgärdar även andra problem.

– Vi går in i maskinerna och försöker fixa om något blir fel. Vi får försöka att lösa allt själva innan vi ringer tekniker och jag lär mig fortfarande något nytt varje dag.

Det tar ett och ett halvt år att lära upp nyanställda vid lödlinorna. Slutmonteringen i rummet bredvid är enklare, men även där har mycket automatiserats och utvecklats, berättar Mohammad Vosoghi som jobbat på fabriken i 15 år.

Han tar kretskorten som Lindas avdelning har lött och sätter fast hastighetsmätare och varvräknare. Framför sig har han en rad fack med plastdetaljer till olika paneler. En lampa tänds över facket där detaljen han just nu ska montera ligger.

– Förut gjorde vi ganska ofta fel, men nu sker det sällan eftersom man följer lamporna. Det har blivit effektivare, säger han.

Att effektivisera och automatisera så långt det går har varit ledstjärnor för den svenska industrin de senaste årtiondena.

Den ökade produktiviteten och den kvalificerade arbetskraften har blivit starka argument för att behålla produktionen i Sverige, även om lönerna är lägre i många andra länder.

I slutet av 1990-talet flyttade många industriföretag ut sin produktion till låglöneländer, och även Stoneridge följde trenden. Delar av produktionen flyttade från Örebro till en ny fabrik i Tallinn där de anställda tjänade en tredjedel av de svenska industrilönerna.

Men till skillnad från de flesta industriarbetarna i Sverige var de anställda i Örebro aldrig särskilt oroliga för att bli utkonkurrerade, enligt Per Björsson.

– De plockade ju bort de tråkiga jobben härifrån, och vi fick behålla resten. Dessutom behövdes det betydligt mer folk för att göra jobbet där, så det blev inte så billigt som de räknat med, säger han.

De enkla och personalintensiva jobben flyttade, medan företaget investerade och utvecklade de mer kvalificerade arbetsuppgifterna i Örebro. Och så har det fortsatt.

Även om fabriken i Estland växt under åren har investeringar ständigt gjorts även i Örebro.

Under våren kommer en ny lödlina för 21 miljoner att byggas, liksom en ny lackeringsmaskin. Personalen ska också börja arbeta efter organisationsmodellen leanproduction, som redan används i stora delar av industri­världen, för att ytterligare effektivisera tillverkningen när det knappt går att automatisera mer.

– Det känns jättebra att de investerar och det är nog förklaringen till att vi tror på framtiden här. Vi ser att de satsar och det skulle de inte göra om de inte trodde på oss, säger Linda Wetterberg.

Och så går ju guldklockan på klubbexpeditionen som den ska. Även om den visar en timme fel.

– Vi ställer inte om den till vintertid. Vi vill inte röra den i onödan, säger Per Björsson.

Han, och den nya fackklubben, fick klockan för 23 år sedan av den gamla klubben på LM Ericsson, när fabriken som i dag är Stoneridge Electronics knoppades av och blev ett eget företag.

Första gången uret började krångla var några år senare, när företaget var på väg mot konkurs och 60 personer varslades.

Då tänkte Per Björsson inte mer på det, men när klockan i mitten av 1990-talet krånglade igen började han se ett samband.

Plötsligt en dag klockan fyra gick uret, som stått en tid, igång av sig självt. Dagen efter meddelade ledningen att företaget, som fram till dess hetat Berifors, blivit uppköpt av den internationella Stoneridgekoncernen.

– Jag frågade när det blivit klart, och fick det jag redan visste bekräftat: Det bestämdes klockan fyra dagen innan.

Nu har både han och Linda Wetterberg koll på klockan.

När den krånglar är det dags att bli orolig, men än så länge tickar det gyllene uret lugnt vidare och ljusare tider är på gång.