Har finansminister Anders Borg rätt när han säger att ingångslönerna inom servicesektorn är ”ett problem”?

Han bedyrar visserligen att lönebildningen är parternas ansvar men i samma andetag stöder han ändå tesen att lägre begynnelselöner minskar arbetslösheten. Detta skulle ske genom att det då blir billigare för företagen att anställa, speciellt ungdomar som just givit sig ut i arbetslivet.

Och visst låter det rimligt att lägre löner skulle göra att lönesumman räcker till att anställa fler.

Men låga begynnelselöner minskar inte alls arbetslösheten. I stället riskerar vi att få fler fattiga arbetare.

På kort sikt är det visserligen lönsamt för enskilda företag, inte som ett sätt att vara godhjärtade och vilja minska arbetslösheten, men som ett sätt att öka vinsten.

Förutom billigare nyanställda ger nämligen lägre ingångslöner en press nedåt på allas löner inom samma yrkesgrupp.

Lägre ingångslöner ger därmed större vinstutrymme för arbetsgivaren, åtminstone för en tid då skillnaden ökar mellan vad arbetarna får i lön och vad deras arbete är värt.

En invändning är att de anställdas köpkraft påverkas så att de får mindre pengar att handla för, vilket slår tillbaka mot företagen.

Men ännu viktigare är att vi på sikt får en grupp av lågbetalda arbetare i serviceyrken och en allt större lönespridning i samhället. Andra grupper kan i och för sig njuta av billigare service eftersom en del av den ökade vinst som företagen får genom sänkta löner så småningom slår tillbaka som sänkta priser, men då har vi också skapat ett samhälle med fler arbetande fattiga som står för dessa servicetjänster.

Vi har då skapat ett ännu tydligare klassamhälle. Men att ingångslönernas nivåer skulle påverka arbetslösheten i detta klassamhälle är fel.

Det främsta exemplet är naturligtvis USA där miljontals människor befinner sig under fattigdomsstrecket, trots att de har arbeten. (8,9 miljoner amerikaner definierades 2008 som ”working poor”, arbetande fattiga, av USA:s arbetsmarknadsdepartement).

I USA är ingångslöner och minimilöner i serviceyrken kraftigt nedpressade. Medan läkare och andra högutbildade har höjt sina inkomster rejält sedan 1970-talet har reallönen för till exempel MacDonalds-anställda knappt rört sig alls.

Den som tar emot dina hamburgerbeställningar i USA lever alltså i dag på ungefär samma nivå som denna yrkesgrupp gjorde 1970. Detta trots att nationen USA blivit 350 procent rikare sedan dess.

Den ökade rikedomen har med andra ord fördelats extremt ojämnt över befolkningen, till stor del med hjälp av mycket låga ingångslöner eller minimilöner, där sådana över huvud taget finns.

Men om vi nu struntar i att en stor del av den arbetande befolkningen i världens rikaste land knappt har mat för dagen, med så låga ingångslöner måste väl arbetslösheten ändå vara försvinnande liten, om nu Anders Borgs resonemang är riktigt?

Men nej. Trots att ingångslönen för dem med låg utbildning är betydligt lägre i USA än i Sverige är den svenska sysselsättningen bland lågutbildade högre än i USA.

Ingenting tyder på att den svenska ekonomin skulle bete sig på något annat sätt än den i USA eller andra ekonomier om ingångslönerna hålls tillbaka.

Tvärtom har vi den senaste tiden sett dramatiska siffror på hög ungdomsarbetslöshet i Sverige. En arbetslöshet som riskerar att förstärkas av regeringens och arbetsgivarnas korståg för lägre ingångslöner.