Inte bara Sveriges utrikesminister Carl Bildt har svårt att stödja libyernas berättigade kamp för en förändring. USA och inte minst EU har de senaste åren snarare funderat över hur handeln med diktatorn Khadaffi kan öka.
År 2004 lyfte EU sina sanktioner mot Libyen. I stället inleddes överläggningar om att stärka banden och Libyen finns med som ett av de 16 länder som ingår i EU:s ”grannskapsprogram”.
Så sent som 2010 lades ett ramprogram för 2011-2013 fast för relationen EU – Libyen. Och även om övergrepp och bristen på demokrati nämns i denna rapport noteras samtidigt uttryckligen att frågan om mänskliga rättigheter inte ligger inom strategins område.
Sådana frågor hänvisas till FN-organet UNDP och till EU:s övergripande program för mänskliga rättigheter.
Ramprogrammet inriktar sig i stället på hur företag från EU ska kunna delta i Libyens ekonomiska utveckling.
Rapporten konstaterar att stora insatser behövs inom infrastruktur, hälsa, teknologiska utvecklingsområden vid sidan av oljeutvinning och jordbruk, och man funderar också över möjligheterna att öka turismen till Libyen.
Att Carl Bildt och EU nu så här några veckor in på upproret fördömer det ”oacceptabla våldet mot civila” är välkommet, men nog ger det en fadd bismak efter vad som sattes på pränt bara några månader innan allting startade.
