Bandet från andra sidan stan

Way out West, Göteborg 2009. Vid näst största scenen en entusiastisk publik som med största glöd i sommarkvällen hjälper Glasvegas sångare James Allan framföra låtrader som ”my name is Geraldine – I’m your social worker”.

En socialarbetares vardag är visserligen ett udda ämne för en högröstad allsångskör i festivalstämning. Men också det som blivit Glasvegas kännetecken, socialrealistiska texter om uteliggare, frånvarande fäder, gatuvåld och mord, förpackade i musik som kombinerar Phil Spector-ljudväggar från 60-talet med postpunk och nutid till refränger förföriskt lätta att sjunga med i. Slagkraftiga melodier med svarta texter som ändå blir ljusa av den tydliga viljan att bry sig om människorna på livets skuggsida.

I en tid när samhällsengagerade texter länge varit så gott som utraderade från popmusikens kartor har skotska Glasvegas, sen första skivan kom för tre år sen, hälsats välkomna med öppna hjärtan både av kritiker och publik. En musikskribent jämförde med The Jam och Phil Ochs, två stora från två tider i politisk pop.

Nu har Glasvegas aldrig själva gått med på att kalla sig politiska. För dem handlar det snarare om att berätta om den vardag de känner så väl. Sen får lyssnarna dra slutsatserna själva.

För det här är bandet som kommer från andra sidan stan. Inte den västra med universiteten och medelklassens trygga liv, utan den del besökare får rådet att undvika. Den östra sidan av Glasgow, där siffrorna för arbetslöshet och kriminalitet är höga, där fäderna lär sönerna slåss och där till och med gitarrspelande anses som överdrivet kulturellt. Eller som gitarristen Rab Allan uttryckte det: ”Där jag växte upp ville pojkarna bli antingen fotbollsspelare eller knarklangare.”

Hans kusin James blev fotbollsspelare också, i skotska division tre, tills han inte höll måttet längre och blev utan jobb. Men James Allan, alltid usel i skolan, kom ihåg enda gången han fått beröm som bäst i klassen, för en dikt han skrev i första klass. Ett värdefullt minne som gjorde att han i arbetslösheten började bygga låttexter till bandet. Även om han först var osäker på om det var så klokt att skriva om en bister verklighet – för vem skulle vilja höra sånt?

En finsk journalist ville en gång påstå att de kom från ”the bad side of town”. Basisten Paul Donoghue protesterade snabbt: ”For me it was a great side.” En hållning som också märks i musiken, låtarna är lika mycket en kärleksförklaring till en miljö som en kritik av vad den har gjort med många av människorna där. Stolt framfört på mer eller mindre obegriplig glasgowdialekt.

Därför har publiken med hjälp av texthäften lärt sig förstå att ”Daddy’s gone” från ett barns perspektiv talar om längtan efter den pappa som bara syns till en och annan söndag, en historia hämtad lika mycket från James Allans eget liv som från många av hans gamla vänners. ”Flowers and football tops” föddes ur ett uppmärksammat gängmord på 15-årige Kriss Donald i Glasgow 2004, och är en mammas framväxande insikt att sonen aldrig kommer hem igen. Och i ”Cruel moon” berättar den hemlöse om sin jul på gatan, en sorglig historia där den svenske lyssnaren bara kan önska med hela sitt hjärta att Karl-Bertil Jonsson snart ska komma och göra tillvaron ljusare också för ett av Glasgows olycksbarn.

I början av mars spelar Glasvegas i Stockholm, första Sverigespelningen för nya trummisen, Jonna Löfgren från Boden. I april kommer den andra fullängdaren, Euphoric /// Heartbreak \\\ Då också med James Allans mamma i duett på en av låtarna, där hon ger röst åt en kvinna på väg till fängelset för att hämta sin son på frisläppningsdagen. Och den här gången behöver inte Glasvegas fundera. Det är bevisat. Samhällsengagemang fungerar i låtar. Både på skiva och scen.

Anita Boberg