Vi föreställer oss gärna att arbetarlitteratur skall vara berättande realistiska romaner med sociala förtecken; att prosaboken också skall fylla sin kvot av nyttighet. Det är ett problem.

Vi ser också framför oss en manlig skribent som rekonstruerar sin klassresa, som också är en bildningsresa.

Men är det verkligen så samtiden ser ut?

Eller är det istället litteratur skriven för arbetarklassen som menas? Är inte det ett förmätet påstående, att arbetarklassen skulle ha ett speciellt litterärt behov som inte kan tillgodoses med den litteratur som verkligen redan finns i sinnevärlden?

Hur skall vi tolka Emil Boss debutdiktsamling, som dels beskriver ett fysiskt monotont arbete och dels använder sig av ett språk som försöker att underminera själva språkets maktanspråk? Är Boss en arbetarförfattare?

Katarina Frostensons undersökning av språket och kvinnligheten, är inte det egentligen en konsekvens av just den traditionella arbetarlitteraturens hierarkiska maktanspråk, som vi nu håller på att frigöra oss ifrån?

Birgitta Trotzig? Hennes skildringar av kropp och arbete, av hopp och tröstlöshet? Väger hon lättare än Ove Allansson när svensk arbetarlitteratur skall summeras?

Om ja, så varför?

Vad som fattas är en beskrivning av människan, den levande människan, som inte bara är arbete, utan också allt det andra: kärlek, vanmakt, utanförskap.

Den moderna statarberättelsen, den som äger rum just nu, delar sig i två hälfter:

En andragenerationens invandrare, strax över tjugo, som arbetar på ett bemanningsföretag. En frånskild småbarnsmamma i en förort som arbetar inom vården. Det är den ena sidan.

Den andra sidan är själva språket. Det sker en rörelse inom språket, framför allt inom den samtida lyriken, som försöker tvätta den skrivna utsagan ren från maktanspråk, samtidigt som den beskriver en känsla av utanförskap.

Men den moderna statarlitteraturen släpps inte in på den offentliga arenan. Den finns på bloggar, artiklar, internetsidor. Eftersom kritiken inte kan se den så kommer heller inte förlagsredaktörerna att se den.

Det finns med andra ord en rörelse bortom det vi föreställer oss sker; vi är fastlåsta i ett vaneseende som gör att vi förlorar möjligheten att avtolka samtiden. Det är beklämmande med ett Sverige där man har lyckats med konststycket att återskapa ett statarsamhälle, men där man helt saknar möjlighet att avtolka dess signaler.

Kristian Lundberg