På måndag är det 25 år sedan skotten på Sveavägen tog Olof Palmes liv.
I de återblickar som presenteras ställs gång på gång frågan hur mycket av den politik som en gång var Palmes som finns kvar i dag.
Och utan tvekan har samhället förändrats. Det är en förändring som många ser som oundviklig, som om det vore en anpassning som inte går att påverka.
Alltför sällan ser vi en motbild som säger att samhällets invånare själva kan styra utvecklingen och lägga kursen mot det samhälle vi vill ha.
Det är därför välgörande att den senaste av Palme-böcker, Göran Greiders ”Ingen kommer undan Olof Palme”, för fram en helt annan retorik.
Här lyfts Palmes insikt fram om att samhällets förändring måste ha en stark folklig förankring, där sammanhållningen och medvetenheten hos de många kan tydliggöra de stora skiljelinjerna.
Att förnya organisationerna och rörelserna är därför ändlöst och alltid lika nödvändigt, skriver Greider.
Det är ett klart alternativ till den borgerliga synen som enligt Greider beskriver väljarkåren som en ”kundstock och partierna som företag som ska locka till sig konsumenter”.
Inte minst fackligt aktiva kan finna kraft i Greiders nygamla insikt – trots regeringens många försök att söndra i fackens organisation – eftersom fackets styrka alltid ligger i summan av dess medlemmar.
Bygg rörelser, är Greiders ordination, eller som Olof Palme sa:
”Visst är vi statsmän, även om vi kommer från Bräkne-Hoby eller Lycksele, Habo eller förbundsstyrelsen.”
