Socialdemokrater och arbetsgivare i Tyskland tvingade facket på reträtt. Resultatet är sänkta reallöner och ekonomisk kris.

– Den socialdemokratiska förbundskanslern Gerhard Schröder hotade facken med lagstiftning om inte de gick arbetsgivarna till mötes, säger Ronald Janssen på Europafacket i Bryssel.

I Europafackets analys – som har inspirerat till fackets dubbla kampstrategi både på gatorna och vid förhandlingsbordet – är utvecklingen i Tyskland central.

Löneåterhållsamheten och de sänkta reallönerna skapades med tre metoder:

1. Industrifackens kollektiv­avtal luckrades upp.

2. De serviceanställdas löner trycktes ner med hjälp av utstationerad arbetskraft.

3. A-kassan försämrades och satte en allmän press nedåt på de tyska lönerna.

Arbetsgivare och politiker tvingade industrifacken att gå med på eftergifter.

I förhandlingar strävade tyska IG Metall efter att begränsa skadeeffekterna. Ett av resultatet var öppningsklausuler, som ger lokala fack möjligheter att förhandla bort delar av det centrala kollektivavtalet.

Ronald Janssen berättar att öppningsklausulerna fortfarande används i Tyskland. Han pekar också på den sänkta a-kassan, som för de tyska politikerna varit ett verktyg för att pressa ner lönerna.

Samtidigt har politikerna infört lågbetalda arbeten för arbetslösa och underlättat för deltidsjobb och tillfälliga anställningar.

Enligt statistik från det tyska facket för serviceanställda, Verdi, har 900 000 vanliga heltider försvunnit under fem år – samtidigt som det tillkommit mer än dubbelt så många tillfälliga jobb, deltidsanställningar och lågbetalda arbeten för arbetslösa.

– Trots stora överflyttningar av resurser till företagens vinst­andelar har jobben inte blivit fler. I den tyska industrin har antalet arbetade timmar inte ökat. Det betyder att löneåterhållsamhet inte ger mer jobb, vilket arbetsgivarna använt som argument, säger Ronald Janssen.

Medan reallönen för industrins anställda i storts sett stått stilla de senaste sju åtta år har den i bygg- och servicesektorn minskat med uppåt fem procent. Där är kollektivavtalen inte så vanliga, och därför har det var förhållandevis lätt att få ner lönerna.

Det har, enligt Ronald Janssen, i stor utsträckning skett genom att anlita utstationerad arbetskraft från Östeuropa, som arbetat tillfälligt i Tyskland och som accepterat sämre betalning än tyskarna i branschen.

I servicesektorn slår lönesänk­ningarna olika. Det är de sämst betalda som fått sänkt lön, medan de med höga löner har fått se sin lön öka åtminstone lite. Därmed ökar löneskillnaderna.

Källor: Europafacket, den tyska fack­föreningen Verdi och Hans Böckler Stiftung