Sverige är ett klassamhälle. På den punkten råder det total enighet i LO-opinion – så när som på ett undantag.

– Klassamhället märker man av varenda dag som facklig – åtminstone inom sitt eget område och på sin egen arbetsplats. Tyvärr är vi dåliga på att hålla den insikten levande på samhällsnivå, tycker Rikard Brennius, Ystad, brevbärare i Malmö och bland annat arbetsplatsombud i Seko.

– Klyftorna har växt de senaste åren. Se bara hur chefslönerna har ökat jämfört med arbetarnas löner, konstaterar Therèse Nilsson, bryggeriarbetare i Halmstad och aktiv i Livs.

Fyra av fem i LO-opinion anser sig tillhöra arbetarklassen, men den frågan är inte lika enkel att besvara.

– Jag kan inte påstå att jag tillhör arbetarklassen rent yrkesmässigt – men värderingsmässigt. Hur definierar man medelklass i dag? Både jag och sambon har arbete, är friska, har bostad och kan unna oss lite vardagslyx. Ur den synvinkeln är vi nog medelklass, anser Veronica Krispinsson, Luleå, nätdisponerare på Telia Sonera och studie- och ungdomsansvarig på Seko tele norra.

Fler är inne på liknande tankegångar. Hur många redovisas i stapeln ”arbetar-medelklass”, ett nytt ord som någon av dem har uppfunnit.

Patrik Ljunggren, terminalarbetare och ordförande i Transports avdelning i Göteborg, ser det ur ett marxistiskt perspektiv.

– Jag är arbetarklass därför att jag inte har något inflytande över produktionen eller produktionsmedlen. I dag är det många som inte innebörden av klassbegreppet. Man blir inte medelklassen bara för att jobbet inte gör att man får skit under naglarna, anser han.

Marie Lindqvist är vävare på Kasthall mattor och golv AB i Kinna i Västergötland och bland annat klubbordförande i IF Metall. Hon tvekar inte om vilken klass hon tillhör.

– Jag älskar att vara arbetare. Det är vi som bygger Sverige!