En viss återhållsamhet i bonus och ersättning syns i LO:s nya kartläggningar av maktelitens inkomster 2009. Men för 2010 verkar kranen åter ha öppnats för ett frosseri i höga chefsersättningar.
Därmed är risken stor att följande avtalsrörelse kommer att påverkas.
Ytterst handlar det om tillit, om vilka som ska betala för excesserna och om vilket samhälle vi vill ha.
Per Bauhn, professor i filosofi vid Linnéuniversitetet i Kalmar, har tidigare på ett intressant sätt förklarat att den livsviktiga tilliten i samhället är beroende av en ömsesidig likartad uppfattning om rättigheter och skyldigheter.
Redan på bondesamhällets tid fanns en acceptans för olikheter mellan människor, enligt Per Bauhn, då det samtidigt fanns en tilltro till att rättssamhället såg till att rättigheter och skyldigheter någorlunda jämnt spreds över befolkningen, en utveckling som internationellt sett är relativt unik för Sverige.
Överfört till inkomstspridningen kan det vara en delförklaring till att snittinkomsten för näringslivets höjdare år 1980 låg på motsvarande 9,1 industriarbetarlöner.
De senaste åren har dock snittinkomsten skjutit i höjden för att 2009 motsvara hela 41 industriarbetarlöner.
Men att makteliten inom näringslivet har 41 gånger högre inkomst än en industriarbetare betyder inte att denna maktelit har en skyldighet att jobba 41 gånger hårdare.
Redan 2004 visade LO:s välfärdsutredare Sven Nelander att friheten inom arbetslivet tvärtom stiger med stigande inkomst, en utredning som övertygande slog hål på myten om den ständigt arbetande vd:n.
Mest bundna till sitt arbete, och mest utsatta för skyldigheter och ofrihet, är kvinnor inom LO-yrken.
Bland de extravaganser som hittills i år har presenterats har Electrolux nytillträdde vd Keith McLoughlin rönt störst uppmärksamhet. Han tilldelades nyligen ett anställningskontrakt som är värt uppemot 75 miljoner första året. En stor del av inkomsten behöver han enligt ett specialavtal inte heller betala skatt för i Sverige.
Av de bokslut som hittills presenterats står SEB för en fördubbling av sina bonusutbetalningar 2010 med 1,6 miljarder kronor, och med finanskrisen överstökad väntas en rad övriga företagschefer få sina ersättningar rejält höjda.
Det blir då rimligt för facken att ställa dessa inkomstökningar i relation till tidigare krisavtal, uppsagda medarbetare och kommande löneökningar i avtalsförhandlingarna.
När den ökande inkomstspridningen samtidigt kombineras med nedskärningar i välfärden kan det påverka hela acceptansen för det samhäller vi bygger.
För även när det gäller att betala till vår gemensamma välfärd har det funnits en tillit till att systemet betalas av alla och gäller för alla.
Stefan Svallfors, professor vid Umeå universitet, har i ett flertal kartläggningar konstaterat att viljan att betala skatt är hög i Sverige, om bara skattebetalarna samtidigt vet att de får någonting för det de betalar, i form av bra vård, skola, infrastruktur och omsorg.
Det har varit en ordning som nu kraftfullt utmanas av regering och näringsliv, eller med Per Bauhns ord om ett samhälle utan tillit:
”Börjar man uppfatta det som att rättigheter och skyldigheter separeras så att vissa sitter på skyldigheterna och får betala och vissa sitter på rättigheterna och kommer undan, då kommer misstron”.
